Snabbt jagar stormen

Jag har ett svårt förhållande till rymden. Det är mycket lite i den som jag egentligen tycker om. Visst är den fin att titta på. Men jag förstår den inte alls. Dessutom består den ju bara av tomrum och grus. Och sånt behöver man ju bara åka ut på landet för att hitta.

Ta bara det här med snurrandet kring Solen. Jorden snurrar runt sin egen axel. Hur jorden som är rund och som snurrar runt i något där det varken finns upp ner eller hit och dit kan ha en axel är en såndär grej. Jag hajjar inte. Jag tror det är bristen på konkret tänkande hos mig som gör det. Ytterligare en grej med snurrandet. Ser man på en karta är det enkelt. Alla planeterna är i en eliptisk bana där Solen är i enabrännpunkten. Men ligger de på rad och snurrar liksom? Finns det planeter som snurrar runt på ovansidan och kommer tillbaka på undersidan (givet att solen hade sånt)

Ser man på galaxer och Saturnus verkar ju saker ochting främst snurra ungefär på samma breddgrad, om man så säger. Alltså ringarna ochsnurren ser s.a.s. platta ut. Det är inte ett glob-liknande snurrande.

Sånt här går inte ens att prata om.

Evangelium enligt Matteus 27:61.
"Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de sutto gent emot graven."

Maria och hennes polare som också hette Maria. Du vet den där andra Maria.

I DN igår var det en intervju med Barbro Lindgren. När jag ser henne kan jag ångra att jag föddes femtio år för sent. Jag rev ut den och satte upp på garderobsdörren. Ingen saknar den för jag är den ende som läser tidningen. Imorgon ska jag slänga alla tidningarna ändå, i pappersinsamlingen. Såhär sa Barbro:

"Jag var ute och gick i Borgholm nyligen och passerade ett äldreboende där det under en lång stund hade suttit en gammal kvinna vid fönstret, helt ensam. Så jag lyfte upp min lilla hund och vinkade åt kvinnan. Och jag såg att hon blev mycket glad. – Det var kanske det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det är sådana ögonblick det handlar om, när livet och det medmänskligt varma ändå på något sätt får segra."

http://www.pastan.nu/cm/2.145/dnbok/jag-kan-gladja-mig-at-att-det-jag-skrivit-natt-ut-1.917871

Jag sitter och borde tänka på referenser men gör det inte riktigt. Jag är försenad med mitt arbete, förkastligt August! En i min kurs skrev att hon tycker samhället är lika kallt nu som på 20-talet. I sak håller jag inte med henne. Man kan inte mäta någon form av allmän samhällskyla, samhället är olika kallt nu än på 20-talet. Som exempel på den stora tog hon pensionärer som plockar burkar och pantar. Och det funderar jag på. Är det verkligen så hemskt? När jag var barn var det ruggiga uteliggare med tovigt hår som plockade. Idag är det vanliga svenssons. De ser inte särskilt nedgångna ut.

Troligtvis har de det påvert, det ska inte förnekas. Men finns det en anledning att se ned på folks inkomstvägar bara för att det har med sopor att göra? Det är ju frågan om ett miljöarbete. Visst har vi ett samhälle där fattiga slås ut och har det oerhört illa. Visst kan inte panta burkar ge några större inkomster. Men det finns en stolthet i det. Det är människor som inte tigger, utan som förtjänar pengarna. Pensionärerna som drygar ut sin fattigdomspension förtjänar det levebrödet av egen kraft.

Jag tror vi bör sluta nedvärdera pantandet. Jag tror det har att göra med att vi fått någon slags västerländsk skräck för soporna. Vi vill att man ska lägga undan dem i mörka utrymmen, där de inte märks av. Så försvinner de. Hur kretsloppsbaserad är den tanken egentligen?

Jag gör listor på vad som ska göras och när jag kan tänkas ha tid att göra det. Det har gått förhållandevis bra. Givetvis ligger jag efter, men listan har inte kapsejsat i alla fall. Imorgon ska jag plugga. Jag hoppas jag blir klar, men det blir jag nog inte. På lördag ska jag jobba på nationen och på söndag ska jag söka jobb.

Det besvärligare med det senare är de däringa perrsonliga breven. Värst är det när man söker via 'Poolia och slika. För de har egna system som man ska registrera sig i. Det duger inte bara att skicka iväg cv och brev där.
Svineri!

Det bra är dock att jag vet vad jag har att söka. Det är det fina i att ha en utbildning. Jag kan lätt kolla upp och se vilka jobb jag borde söka. De är ett begränsat antal, och när jag ställer upp mina krav finns vissa kvar. Dessa borde jag söka. Förhoppningsvis kommer jag göra det också.

Äh, jag har ju ingenting att skriva. Jag är trött i kroppen.
Har man en plan är man på den torra sidan stranden.

"Utbildning/erfarenhet
 Du har en adekvat utbildning och några års erfarenhet och/eller är nyutexaminerad."

De får väl bestämma sig.

Nej, inte om Harry Brandelius.

Jag drömde inatt!
Det var jag och vännerna E och H som var på konstmuseum. Vi gick runt och tittade var för sig. Jag minns inga tavlor, men väggarna var vita. De var väldigt tjocka också och taket var lågt. Skuggorna i vinklarna framträdde klart.
Snart förstod jag att H ville gå sin väg. Jag vet inte varför, men jag fick en aning om det. På vägen ut hittade jag ett nytt rum som jag gick ner i. För det var liksom ett steg nedanför golvplan. Där var det ett hav; så jag och två andra fick sitta i en eka för att se på rummet.
Den ena var en guide, och det var jag som rodde. Ute på böljan blå såg vi det dra upp till styv kuling och vågorna blev väldiga. De var oerhört höga och liksom nästan spetsiga. Men vi kände inte av dem. Däremot såg vi ett skepp långt ute till havs gå ikvav . Den tredje passageraren sa viktigt att det var målat av Goya. Sen frågade hon om inte Goya målat ett sånt skepp.
Guiden förklarade att när det kom till Goya var det viktigt att veta att det var kolonisatörer som satt i båten. De trodde de var på väg mot Nya världen, men havet skulle ta dem till Hades. Vi rodde tillbaka, jag kom till receptionen. Där stod H redan och väntade. Men E var ännu försvunnen.
Jag tror jag gillar Goya.

Jag har jobbvecka den här veckan, vilket innebär att jag är tre dagar hos min nation. Det tyckte jag kunde räcka. Och jag behöver de ringa slantar det kan ge - det ska gudarna veta. Jag vänder två gånger på varje kopek, som Brechts gamla moder sade. Hunger och fattigdom driver mig till nationen. Ack o ve. Skulle jag då inte kunna jobba där mycket mer, tjäna några fler små slantar och inte behöva känna detta armod? Jo, i teorin.

I praktiken är det någonting hos mig som säger nej. En ängslan jag har varje dag jag vet jag ska jobba senare. Detta har nu inte att göra med bekvämlighet eller lättja från min sida. Nej det är inte arbetet i sig som jag skyr. Det är känslan utav att aldrig duga. En mörk och orolig sådan som hemsöker mig med våldsam kraft.

Man vill ju bara duga. Och även om jag på en rationell nivå inser att jag överstiger den kompetens i ett kök man borde få för 30kr/h så vill det sig inte. Det är med tunga steg jag går dit, och med en känsla av befrielse jag går hem. Hur ofta tänker jag då inte på den gamla teubelåten:

Jag är fri jag har sonat mitt gräsliga brott

Nästa vecka ska jag söka riktiga jobb. Jag har tre stycken. Ett stort energibolag inom energibranschen, via Poolia. Riksantikvarieämbetet, vilket jag nog inte kommer få. Men det är ju roligt att söka jobb på Riksantikvarieämbetet, bara för att det låter så fint. Dessutom ett jobb för Vectura, som är någon slags vägbyggartjosan.

Jag har ömma fötter, det får jag av att jobba. Gnällspik är vad jag är. Så istället ska jag berätta om hur kontemplativ och fin min tillvaro är när jag slipper. Då sitter jag på Carolina Rediviva och läser mina böcker. Ibland tar jag en paus från mina skolböcker och plockar fram mystiska papper från ett ljusbeigt kuvert. När jag läst en smula bland dem fortsätter jag med kurslitteraturen. Och allt är mycket stilla och mycket gemytligt.

Jag har ett lite svårt förhållande till surrealismen, en ofta obesvarad kärlek. Speciellt gäller detta bildkonsten. Den är som en pappa spelad av Robin Williams i en amerikansk familjekomedi. Jag står där på den viktiga premiären eller basebollmatchen eller vad det nu kan vara, och han kommer inte. Fast han lovade. Så besviken blir jag.

På min toa har jag en bok med Magritte-målningar. Där finns det ett par som jag tycker är mycket fina, men det mesta 'är bara liksom kul idéer, lustigheter, inte mer. Och så alla dessa kvinnokroppar, hur roligt kan det vara att måla en sensuell naken kvinna. Känns ju lite gjort. I min Magritte-bok är det väldigt få sexualiserade män. Likadant med Dali, målningarna förefaller mig så tramsiga. Men jag vill tycka om dem, de borde vara rätt. Det skulle kunna vara det bästa jag visste. Surrealismen min fader och socialrealismen min moder.

Fast Max Ernst är rätt fin i alla fall.

Nu kommer molnen, jag har väntat på dem. Var rädd det skulle bli en solig kväll. Nu hoppas jag på en skur.

Jag har tänkt på en grej med julen. Framför mycket annat är julen barnens högtid, en alldeles speciell dag för de små. Det är behjärtansvärt. Men säg att man utgår ifrån att stora delar av sedvanliga julfiranden i svenska hem där barn lever går ut på att göra det så lyckligt som möjligt för kidsen. Det är väl inte någon orimlig tanke. Men om det är en dag då föräldrar och andra vuxna gör sitt bästa så finns det ändå ett problem. En spricka i idyllen kan man säga.

Jag talar förstås om tomten. Tomtens roll rymmer en stor bedrövelse. Vi utgår ifrån två saker för enkelhetens skull: 1 många svenska barn ser tomten som en fundamental del av julen, 2 tomten as we know him är påhittad av Coca Cola.

Det betyder alltså att den perfektion som föräldrarna eftersträvar bygger delvis på en lögn. Det finns ingen tomteverkstad. Av egen kraft kan således inte de vuxna göra det riktigt bra för barnen. De nödgas ta till lurendrejeri. I verkligheten kan inte föräldrarna hitta den julefrid, så de söker sig till det overkliga och påhittade.