Snabbt jagar stormen

Jag brukar tänka ibland på Käbi Laretei, som var gift med Ingmar. Hon berättade i SvD om deras äktenskap i samband med att hon gav ut deras brev i bokform. Det var om hur det var att vara två starka och individuella konstnärssjälar som drevs från och till varandra i stormiga famntag. Bland annat berättade hon om hur de en gång stod på höjden av sin familjelycka. De hade ett nyfött barn (tror jag) och uppnådde det borgerliga lugnet. Då kom Ingo en dag till henne och bad henne läsa hans senaste manus, för hon var en bra läsare vill jag minnas. Och det var manuset till Tystnaden. När hon läst det blev hon så ledsen. För mitt i deras varmaste gemenskap skrev han ett manus om ett så skriande utanförskap, en sådan ensamhet.

Jag tror att det är en sedelärande historia på något vis.
Dert återkommer i tankevärlden.

På den lilla låda som Maja borde fått av mig i födelsedagspresent för ett tag sen nu finns ett litet klipp från en Assar-strip. På den är en gubbe och en gumma.

Gubben: Det har väl alltid varit såhär: dunkelt, tungt och råkallt
Gumman: Ja, som fuktigt mögligt deprimerat ylle

Att  köpa en nejlika för att  ha någon att prata med låter bedrövligt men känns som ett steg framåt.

Keira Knightley mår dåligt har jag läst på Hänt Extra Bilds löpsedel. Hon klarar inte av sin skilsmässa, svälter sig och säger att hon aldrig kommer bli glad igen. Och då tänkte jag att hon kan ju få komma och bo här hos mig. Om jag flyttar bordet lite har jag plats för min gästmadrass (sann omtanke sover i skilda bäddar).  Jag skulle kunna laga god och näringsrik mat åt det lilla livet (hon är årsbarn med mig, som också är ett litet liv). Vi kunde ta långa promenader, och hon kunde sluta vara med i filmer som Robin Hoods dotter.
I gengäld kunde hon få betala mitt studielån och ta mig ut ur den isolation jag för närvarande försatt mig i.

Det är nya tider med nya löjligheter. Och möjligheten att göra en mer interaktiv sommarlåtslista.Och eftersom jag inte heller i år verkar bli inbjuden till att prata (även om det är tolv dagar kvar till presskonferensen vågar jag säga det) kan jag lista de låtar jag skulle haft. Och det är som vanligt. Ska man vara sommarpratare måste man lägga sig på den mer mainstreama sidan av sin smak. Folk vill ha det bekvämt och begripligt. Nu blir min lista dessutom spotifyanpassad. Hade det varit TV hade Andreas Johnson fått vara med bara för att han är så tjusig. Guu vilka smilgropar.

För övrigt är 2009 ett förväntansfullt musikår. Flera av mina artister släpper alster. Jarvis Cockers Further Complications var visserligen lite av en besvikelse. Inte lika lysande som Jarvis från 2006. Fortfarande inte dålig, men tråkigare. Perssons Pack släppte ju Öster om Heden också, riktigt juste som bäst. Sen jobbar både Sundström och Demian på nya skivor säger de. Heja!

1. Christina Kjellsson har också släppt skiva i år, hon är en av de bättre svenska textförfattarna jag vet. Hennes skiva håller int eheller riktigt tidigare klass. Flera av låtarna är sisådär. Men som bäst visar hon fortfarande framtårna. Jag köpte en äldre skiva av henne via ginza som jag hoppas ska komma snart. Kjellsson skulle vara representerad med Östersund. Egentligen inte för att det är nya skivans bästa (Morgon över stan är nog finast) utan för att det är bra drag och en sommarton i den. Lättsamt och lite kul. Hör man dessutom hur hon sjunger "med min glada hund" så får man en aning om precis hur jag tror en riktig sommarpratslåt bör vara.

2. Susannahs's Still Alive med The Kinks, de är så ypperligt charmerande att man inte vet var man ska ta vägen. Att det finns så mörka sträck i texten gör inget, för det är en lättsam och munter melodi.

3. Två små röda rosor med Anders Börje, såhär angenäma texter görs inte längre. Folk har blivit så koketta och liksom klämkäcka nuförtiden. Annat var det 1943, då hade man talang att antyda utan att skriva på näsan. Då kunde man.

4. I'm Living in Shame med Supremes. Den här ska jag sjunga för Lina någon gång. Fattigdom och disco, så bra att man får svårt att svälja och att inte ställa sig upp å bara danza danza! Motownsoul är på inga sätt coolt eller liksom överraskande, men ändå hjäla drag.

5. Norrrlåtar med Tankar i hatten. Vemod och sådär. Dragspel också, vi gillar dragspel, heja dragspel! Dragspelssolo! Jag skulle vilja ha en personlig hatt. Ska man ha en hatt ska man ha en som passar och som man har lite för mycket. Sådär så att den blir en sliten och inte helt fräsch del utav en. Jag ska hitta en hatt en dag att ha, en som jag kan gömma mina tankar i.

6. Billie Holiday - Eany Meany Miney Mo. Svängig jazz. Dansant och bra. Går hem! Bra med lite upptempo, bra med klarinetter.

7. Tar and Cement kniper sjundeplaceringen istället. Det blir roligare så. Fick jag av vännen Moa för ett tag sedan. Himmelskt fin, bättre än den svenska covern! Verdelle Smith sjunger.

8. Lars Demians livsepos på dryga fyra minuter, Man får vara glad att man inte är död. Det är som han säger i en lajvspelning av den på Youtube, vem har sagt att svenskar inte är depressivast. Jag brukar sjunga den för mig själv och tycka att den bekräftas om och om igen.

9. Leonard Cohen är egentligen lite tråkig att komma med, svårt att ha honom så särdeles personlig. Men man får förlåta lite opersonligt gillande av storartisterna också, dessutom gick ju Supremes igenom. Jag är la inte så underground och det skulle jag ju inte vara heller. Diamonds in the Mine är en av de sannaste sånger jag vet, tillsammans med den förra. Men jösses, jag måste hitta på en riktig må-bra-låt nu. Det här går inte an!

10. Blue, Blue Day kanske inte riktigt kan räknas till de glada sångerna, om man tänker på texten. Men det är en medryckande och munter melodi. Och Roy framför biten med bravur!

11. Men nu då! Japp, It's a Good Day är glad på riktigt. It's a good day to throw away your pills, vem har inte haft den känslan. Jag är för övrigt lite kär i Kay Starr. Sådär, nu har vi kommit in i den riktiga sommareuforin igen. Heja! Nu jobbar vi på med det här ett tag. Eller ja, utan att bli sentimentala (eller tvärt om egentligen) tar vi ett skutt över gölen till landet i öster:

12. Tapio Rautavaara med Emma. En riktig evergreen. Dyker up då och då. Perssons Pack har gjort en cover på den också. Packet är fina. Jag läste om den i Populärmusik från Vittula också. De ska spela på något kalas och de äldre är alldeles oroliga vad detta rockband nu ska dra till med. Men när de så spelar Emma blir de äldre lugna igen.

13. Micke Wiehe - Mannen. Ännu en 2009-årslåt, jag är up to date! Han är tung och gungig nuförtiden Wiehe, tyngre än mycket rock på något vis. På det där viset ett lågtryck kan vara tyngre än ett åskoväder. På många vis den modernaste låten. Han sjunger till och med om sajberspejs.

14. The Pries of Golden Hill, med Buffy Sainte Marie. Hennes senaste/sista skiva Coincidence and Likely Stories är vissa dagar den bästa skiva jag vet. Det är patos i så höga halter att man rätar på ryggen när man hör det. Men samtidigt så förtvivlat att man blir nästan rädd. Det är kärlek, gemensamhet och fördrivna indianer. Dessvärre inga dragspel.

15. Heaven Knows I'm Missing Him Now med Sandie Shaw. Lite på samma tema som Blue, Blue Day. Riktig energilåt med blåbetonad text. Jag kan inte höra den utan att sjunga med.

16. Euskefeurat med Euskefeurat. Ett band som liksom av princip ska med. Det vore helt enkelt fel utan. Dessutom vill jag stödja all utövning av dragspel och norrländska dialekter.

17. Ännu en nysläppt skiva. 17 Hippies är bra, trots sitt groteska namn. Lite balkanswing sådär, som man kan tänka sig. De ser dessutom mer ut som ett franskt-tyskt halvpopklezmer-band än som hippies, och nu har jag vänner som tycker sånt är nästan lika illa. Men jag gillart. Handklaver och klarinett ska de va, tjo å tjim å inget annat, som Olrog sjöng. Adieu är 17 Hippies bit. Ett fint avslut, om jag får säga det själv.


Om man har Spotify

Jag hajjar inte riktigt det här med att det skulle vara ens ansvar att rösta i EU-valet. Tanken är att det finns folk som inte kan rösta och att det är ett hån mot dem att inte ta chansen. Samtidigt borde det ju vara en demokratisk rättighet att orösta. Det får man nämligen inte heller i en hel del stater av mindra demokratisk prägel. Om det nu skulle vara så att vår demokratiska rättighet i EU är att få rösta, på en person/parti som antagligen inte kommer ha något inflytande, en gång vart fjärde år tycker jag det är lite löjligt. En rättighet som inskränker sig till att en dryg minut vart fjärde år få bestämma någon som inte riktigt kommer vara med och bestämma. Alltså man får inte ens en kopp kaffe om man röstar!

Dessutom är mitt medlemskap i EU högst odemokratiskt. Jag är medlem på andras mandat. Själv har jag aldrig fått säga varken bu eller bä gällande det hela. Beslutet har tagits helt utan att någon ens frågade mig. Att jag då skulle ha en moralisk skyldighet är tvång och inte frihet.

Klickar man runt på facebook kommer det upp små reklamartade meddelanden om att si så många "kärleks meddelanden" har ens vänner skickat till en (sju hade skickat till mig stod det). Eftersom det ser ut som reklam och humbugg tittar man inte på det (tror man på såna där meddelanden placerar jag en i samma kategori som dem som dubbelklickar på internetlänkar). Men tänk om sju av mina vänner sitter där och skriver kärleksbrev till mig. Så uppgivna de ska bli med tiden. Vilket kanske är bra, uppgivenhet är nog bra om man ska möta världen.

Jag tror jag är en insikt på vägen. En ganska stor en. En insikt som berör förhoppningar och förtvivlan, som handlar om människor, gemenskap och ensamhet. En insikt om det efterfrågade och det icke. Men jag tror att det är en lite kuslig insikt, så jag får inte prata om den. Folk skulle bara bli illa till mods. Erfarenheten säger att de kusligaste insikterna är något man får lov att ta med sig själv

Men något är det som bråkar
därute i havtornssnåren
- Du yrar. Häggen är borta
allt blev borta med åren

Ur Inte ens det förflutna av Nils Ferlin