Stackars Hägglund
Jag tycker synd om Göran Hägglund. Han verkar så vilsen och förvirrad. Han förstår sig inte på nutiden tror jag. Eller vad det nu är. Stackars Hägglund.
Jag har hans debattartikel på toaletten, och brukar läsa ett stycke ibland och tycka synd om karln.
Visst förstår jag att han inte begriper genus och nutida konst. Det hade ajg nog aldrig riktigt väntat mig heller. KD och genus känns lite olika håll sådär. Att han är konservativ hänger ju samman med vilket parti han tillhör.
Men som exempel på hur den radikala eliten kidnappat debatten tar han något Claes Borgström en gång sa, och något Yvonne Ruwaida föreslagit. Hur tänker egentligen Hägglund då? Har han så dåligt självförtroende? Det här är liksom ingen kritik av Hägglund, det tycer jag inte behövs. Alla vettiga förstår väl att karln är farlig och kulturfientlig. Men hur tänker egentligen en socialminister som ser en före detta Jämo och en miljöpartist som "den nya överheten". Visst att han inte har något att säga till om i regeringen. Men han är väl inte direkt en tystad trasproletär på sin plats där på helsidan i DN.
Hägglund brukar hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden.
Där talas om skolan, de äldre, jobbet, hushållskassan, tid för varandra.
Hur Hägglund vet detta vill jag inte ens tänka på. Men det går väl om man avlyssnar på gräsrötterna.
Den offentliga debatten, tycker Hägglund, berör inte dessa frågor.
Här tycker jag han bara är korkad. Så det ska jag inte beröra. Kanske är Hägglund skrämd och tänker sig att Yvonne Ruwaida ska ta ifrån alla vanliga människors rätt att ta det lugnt och gå på loppmarknad om sommaren.
"Ytterst handlar detta om att folk [dvs. verklighetens folk] har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga"
Hur Ruwaida, Borgström, Sahlin eller vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst skulle besvära dessa verkliga människor vid sitt köksbord det framgår inte riktigt.
Men mest spännande är ändå att Hägglund kallar dessa köksbordssvenssons för verklighetens människor. Hans omvärld måste te sig fullkomligt surrealistisk. Verklighetens folk är de par där vid bordet som arbetar hederligt och sätter politiken i andra hand. Det är således inte bara barn som är ett främmande folk.
Overklighetens folkslag består även av:
Studenter
arbetslösa
sjukskrivna
ensamstående
folk med matbord i vardagsrummet
pensionärer
politiker
ohederligt arbetande
alla som på något vis lever ett ovanligt liv
m.fl.
Det måste vara bra besynnerligt, allt detta overkliga. Och det här är inget argument emot honom. Hade jag velat vara emot hade jag sagt något om att det väl är bra om tidningarna handlar om konst och politik då så att de vanliga människorna får sin frid som de nu vill ha. Att vilja sitta med dem vid matbordet måste ju vara det rakt motsatta. Nej, det här är ett sätt att förstå den oro Hägglund måste leva med. Alla dessa som inte passar in i verklighetens folk. Det måste ju vara lite som den där mannen som mördade människor i tunnelbanan med hjälp av ett spett, eftersom han såg att de var troll. Håll Göran Hägglund borta från järnspätt, det är allt jag vill få ut!
Jag har hans debattartikel på toaletten, och brukar läsa ett stycke ibland och tycka synd om karln.
Visst förstår jag att han inte begriper genus och nutida konst. Det hade ajg nog aldrig riktigt väntat mig heller. KD och genus känns lite olika håll sådär. Att han är konservativ hänger ju samman med vilket parti han tillhör.
Men som exempel på hur den radikala eliten kidnappat debatten tar han något Claes Borgström en gång sa, och något Yvonne Ruwaida föreslagit. Hur tänker egentligen Hägglund då? Har han så dåligt självförtroende? Det här är liksom ingen kritik av Hägglund, det tycer jag inte behövs. Alla vettiga förstår väl att karln är farlig och kulturfientlig. Men hur tänker egentligen en socialminister som ser en före detta Jämo och en miljöpartist som "den nya överheten". Visst att han inte har något att säga till om i regeringen. Men han är väl inte direkt en tystad trasproletär på sin plats där på helsidan i DN.
Hägglund brukar hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden.
Där talas om skolan, de äldre, jobbet, hushållskassan, tid för varandra.
Hur Hägglund vet detta vill jag inte ens tänka på. Men det går väl om man avlyssnar på gräsrötterna.
Den offentliga debatten, tycker Hägglund, berör inte dessa frågor.
Här tycker jag han bara är korkad. Så det ska jag inte beröra. Kanske är Hägglund skrämd och tänker sig att Yvonne Ruwaida ska ta ifrån alla vanliga människors rätt att ta det lugnt och gå på loppmarknad om sommaren.
"Ytterst handlar detta om att folk [dvs. verklighetens folk] har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga"
Hur Ruwaida, Borgström, Sahlin eller vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst skulle besvära dessa verkliga människor vid sitt köksbord det framgår inte riktigt.
Men mest spännande är ändå att Hägglund kallar dessa köksbordssvenssons för verklighetens människor. Hans omvärld måste te sig fullkomligt surrealistisk. Verklighetens folk är de par där vid bordet som arbetar hederligt och sätter politiken i andra hand. Det är således inte bara barn som är ett främmande folk.
Overklighetens folkslag består även av:
Studenter
arbetslösa
sjukskrivna
ensamstående
folk med matbord i vardagsrummet
pensionärer
politiker
ohederligt arbetande
alla som på något vis lever ett ovanligt liv
m.fl.
Det måste vara bra besynnerligt, allt detta overkliga. Och det här är inget argument emot honom. Hade jag velat vara emot hade jag sagt något om att det väl är bra om tidningarna handlar om konst och politik då så att de vanliga människorna får sin frid som de nu vill ha. Att vilja sitta med dem vid matbordet måste ju vara det rakt motsatta. Nej, det här är ett sätt att förstå den oro Hägglund måste leva med. Alla dessa som inte passar in i verklighetens folk. Det måste ju vara lite som den där mannen som mördade människor i tunnelbanan med hjälp av ett spett, eftersom han såg att de var troll. Håll Göran Hägglund borta från järnspätt, det är allt jag vill få ut!
Kommentarer
Postat av: M
På radion säger han att han vet vad vanliga människor tycker, för att det märks på reaktionerna, klapparna i ryggen osv när man "rör sig på stan". (Påminner om Bert Karlsson som hittar vanligt folk på café i Skara). Kanske en användbar metod till en uppsats också, som man kan dra generella slutsatser av, jag kan nota metoden till Hägglund.
Trackback
