Snabbt jagar stormen

Jag känn' dej, Enöga, ända sen du var palt. Du har alltid vorte den snällaste och goaste av alla männskor. Du tyckte om alla männ'sker, alla djur, å natur, å berg, å sjöar å skogar. Du tyckte om allt! Allt tyckte du om, inte sant Enöga. Å en dag mötte du en männ'ska som bara ville ha pängar! Som bara tyckte om pängar. Ingenting annat än pängar tyckte han om. Å du blev så besviken, du blev så ledsen. Blev du inte ledsen då Enöga? Å sen mötte du flera männ'sker som bara tyckte om pängar. Som inte älskade nåt annat än pängar på hela jorden. Å då vart du ännu mer ledsen. Ja, visst är pängar viktigt, visst, det är dom. Men viktigast är människorna, människorna å djuren, å naturen å friheten. Friheten som finns här. Glädjen. Nu är du fri Pellegnillot. Men du trodde alla var elaka. Å du ville hämnas å va elak tillbaka. Därför skaffa du dej en sedelpress å gjorde falska pängar; å kasta dom falska pängarna över människorna för att dom skulle bli galna, eller trampa ihjäl varann när dom fånga pängarna i luften. Var det inte så?

Mitt jobbsökande går liksom i cirklar, man säger. Egentligen borde jag anta att det leder framåt. Men än så länge syns det itne så noga. Idag fick jag inte ett jobb jag sökte i början av sommaren. Desillusionerad som jag är blev jag inte ens besviken. Lite gladare blev jag faktiskt eftersom det är roligare att de säger åt en att man inte får jobb än att de ignorerar en. Då vet man ju säkert när det är dags att sluta hoppas.

Ett viktigt steg i arbetslöshetsprocessen är att känna sig misslyckad och missanpassad till dagens samhälle. Det tenderar att gå över på ett eller annat vis, men återkommer på samma vis som förkylningar och hyresavier. Känslan är ofrånkomlig men inte rationell. Bara man bidar sin tid och gör sitt bästa för att få ett jobb får man en dag ett vikariat i alla fall.

Problemet är att jag inte har erfarenhet. Erfarenhet uppskattas, ingen vill ha någon utan erfarenhet. Alltså får man ingen erfarenhet. Moment 22.

Det värsta med känslan är när den får mig att gå in på typ Syo-guiden för tips. Idag var jag inne på Arbetsförmedlingens sida avstamp.se. Sidan var full av uppenbara lögner och popdesign. Som Halebop fast utan erbjudanden om telefoni. "Arbetsförmedlingen kämpar för att du som är ung snabbt ska hitta rätt jobb. Det gäller både dig som för första gången ska ut på arbetsmarknaden och dig som nu vill ta nästa steg i karriären." Varför säger de så för?  Är det någon form av tomten-finns-psykologi där vi ska må bättre ifall det vore sant? När jag var ung och arbetslös lyfte Arbetsförmedlingen inte ett finger för att jag skulle få jobb. De visade diagram på att fler jobb fixades via kontakter än via AF (Tough luck för oss utan kontakter).

Mina nästa steg tror jag ska vara att höra med någon som kan hotta upp mitt CV och anmäla mig till mitt fackförbunds korta-jobb-pool. Jag ska nog engagera mig i något också. Vännen L säger att det är så hon fyller ut sitt CV. Men mycket tror jag det beror på att hon ljuger för sig själv eftersom hon inte kan stå för sina idealistiska sidor.

När vännen K var färdigutbildad gick hon runt till mäklarfirmor i den trakt där hon ville bo och frågade dem om de inte ville ha henne. Så modig vill jag vara. En dag, om ett par år, kanske jag är sådan.

Samtidigt vill jag ju inte ha entreprenörs- och framåtanda. Det är inte jag. Sånt får mig att må hemskt dåligt. Jag är ju dessutom historiker. Så fort jag ser glada positiva bilder av muntra snygga ungdomar på jobb-sökar-sajterna känner jag mig utestängd. Det är inte för mig.

Jag har räknat lite på hur mycket jag skulle vilja läsa också. Kom fram till att jag har 45 poäng att avsluta, 45 poäng som jag läser under hösten och 90 poäng som jag skulle vilja tillgodogöra mig över det. Ganska mycket faktiskt. Men jag har tid.

SR:s barn-poddradio har program för dem som talar jiddisch, romani, samiska och för hallänningar.

"Magiska skrinet - jiddisch
Fem berättelser på jiddisch på Sveriges Radios hemsida. Vi hör bland andra Israel Ram och Salomon Schulman läsa och berätta om Chaneles shabes. Di farkishefte pishke - dertseylungen far kinder oyf jiddisch oyfm Shvedishn Radio.

Magiska skrinet - romani
Sagor och berättelser på romani. Paramici pe romani chib

Magiska skrinet - samiska
Med start måndag 7 april sänder Sameradion fem program med berättelser och myter om naturen, djuren och deras ursprung. Mánnodaga cuoŋománu 7 beaivvi rájes sádde Sámi Radio vihtta máinnasprográmma sámegillii movt luondu ja luonddu eallit leat šaddan.

Smakstarts Föräldrapanel
Panelen består av halländska föräldrar som diskuterar utmaningar som dyker upp i familjen och i rollen som förälder."

Jag har funderat på om det är tid för mig att på allvar se Lynch (David alltså). Förr har jag bara snappat upp ett och annat i förbifarten. Jag har sett Lost Highway, för den hade bror min på vhs, jag har sett Twin Peaks, för den var så hajpad. Och ett tag kunde man inte förfesta (det här var på tiden då jag förfestade, ack minnen) utan att vännen D skulle se stycken ur Mullholland Drive. Filmtipset säger att jag gillade det då. Men jag kanske borde ha en aktiv period där jag faktiskt skaffar mig en åsikt om David Lynch. Det känns som man ska ha en.

Det är tråkigt att vara arbetslös. Trist hur många som inte vill ha en, även om det är tillika fostrande. Det är som E säger, man ska inte tro att någon (mer än några få) bryr sig om en. Men det är jobbigt, man får inte ens veta varför ingen vill ha en. Då tänker jag på Job, han hade det inte lätt. Stackars, stackars Job.

Jag ska läsa litteraturvetenskap på distans vid MIUN i höst. Känns som att jag borde ha läst litteraturvetenskap bara, för att kunna hävda en bred humanistisk bildning och sådär. Såhär skriver de till mig:

Att den introducerande bok som ingår i den första delkursen, Erik Bjerck Hagens Vad är litteraturvetenskap?, inte är helt lättläst har påpekats av flertalet tidigare studenter – men låt er inte skrämmas av detta. Det är inte meningen att ni ska kunna allt efter att ha läst den. Lägg er hellre i hängmattan och läs den som en spännande skiss över det forskningsfält som ni är på väg in i, så kommer ni sedan, vid slutet av terminen, att ha fyllt ut skissen med kunskaper, färdigheter och sammanhang, så att litteraturvetenskapen inte alls förefaller svår längre.

Det slår mig att jag misstänker Mittuniversitetet för att vara ett Montessore-universitet

Viddare slår det mig att Romsk kultur (som jag också ska läsa) bara har två kursböcker och ett kompendium. Vad det känns lagom. Musikvetenskapen som jag även läser har typ tre böcker. Men litteraturvetenskapen ska vräka på med alla böcker de kan komma på. Suck. jag ska söka två jobb tänkte jag. Det är tråkigt att söka jobb.

"[...]'Men variftån komma barnen'
'Dem sitta i träden och trävgas med varandra och vänta på lämpligt folk att lura och överfalla. Så sätta dem föräldrar till världen utan minsta förbarmande. Barn som levat några år kunna vara grymma. Men i jämförelse med de oförra äro dem änglar'[...]"

"Höggravid och med foglossning gjorde Carina Berg, 31, en strålande final i Sommarkrysset, glatt påhejad av maken Kristian Luuk.
– Hon mår hur bra som helst, säger kollegan Carolina Gynning, 30."

Jag blir alltid som ett frågetecken när jag av någon anledning läser Aftonbladet. Såhär stod det i ingressen till en artikel jag inte läser. Antagligen är det deras ålder som skrivits ut. Men varför? Okay, vissa kanske vill veta vid vilken ålder Berg blir morsa. Men Gynning då? Jag måste nästan läsa artikeln för att se om det finns någon förklaring. Hur gammal är maken Kristian? Hur gammal är reportern?

Jag läste vidare. Det kom ingen förklaring. Däremot ett nytt mystiskt stycke:
"Carina har under hela graviditeten varit mycket förtegen om sin hälsa. Hon har tidigare berättat att barnet kommer i höst men att hon inte vill prata för mycket om det."

Är vi Carina med Carina Berg? De två gånger Kristian nämns är vi aldrig bara Kristian, nej han är maken Kristian Luuk båda gångerna. Carolina Gynning är Carolina en gång. Bröderna Rongedal saknar helt förnamn. Journalisten till avslöjandet heter Linda Eriksson, okänd ålder. Jag vill absolut inte antyda att denna Eriksson är en dålig journalist och människa. Inte heller vill jag hänga ut henne (jag misstänker att min lilla läsekrets inte mäter sig med AB:s ändå).

Två har bloggat om artikeln. De skriver inget vettigt, säger mest att foglossning inte är något att gnälla för. Och det tycker de är av en sådan vikt att de på något vis lägger sig på AB:s hemsida som relaterade blogginlägg. Nej, naturligtvis tycker de inte att det är viktigt. De vill bara ha läsare. Vilket de naturligtvis får. Läsare som i sin tur kommenterar någon kommentar som inte säger något, för att själva hojta till om sin blogg - som inte säger något.

Vi har alltså ett system av ackumulerande ingentingar som växer sig större till någon slags pseudotillvaro. Nu vill jag inte hävda att jag är bättre, jag skriver ju blogg. Men lite bättre är jag. Jag tänker på något Johan Johansson, medelålders snygg karl, sjöng när jag såg på honom på visfestival. Det handlade om Big Brother. Om att poängen är ett stort offentligt ingenting, som i sin tur blir en happening.

Alltså det här med livets mening. Jag tror man måste kunna räkna på antimeningar. Alltså negativ betydelse, antimeningen med livet, där man som utomstående kan räkna in hur gammal Carina Berg var när hon uppträdde trots foglossning. Problemet är inte att livet eventuellt saknar mening. Det är alla dessa mänskliga svarta hål som sväljer även ingentinget.

Jag hajjar inte riktigt det där med att ha många läsare till sin blogg. Det viktiga är väl att man har rätt läsare? Alltså tio tusen främlingar spelar väl ingen roll? Tjänar man pengar kan jag förstå det. Men det gör nog ingen av människorna som kommenterar aftonbladets webbartiklar, eller i alla fall mycket få. Har man något att säga eller gör bloggen som ett konstverk kan jag förstå det. Då når man ju ut. Men då skulle man ju sagt något. Alltså själva bollandet av ickeinformation, lite som mörk materia? Jag begriper inte.

Men jag är bara 23, och kommer aldrig känna av foglossningar.

Igår köpte jag lösgodis. Det gör jag mycket sällan. Jag förbrukar inte upp den kvot som det finns beräkningar på att en svensk äter om året. Men igår åt jag, för jag var hungrig och butiken som var öppen sålde inget vettigare. Påsarna är stora nuförtiden. Jag minns påsarna som mindre, numer verkar det bara finnas modell större.

Jag köpte filidutter. Det är ett hårt godis som är saltlakrits på utsidan, en sot kula och sedan ett surt pulver i mitten. När jag gick på högstadiet och var en ung tonåring fanns filidutterna där. De hade en ganska kort storhetstid, och vilken tid det var. Saken var den att den lokala livs-affären som sålde exotiska delikatesser och kitsch hade billigt godis. För det mesta var det lite gammalt. Men just hårda grejer åldras ju bättre än mjuka (Lagerlöf - hård - blev mycket gammal, Dagerman - mjuk- dog ung).

Så när en dag vännen T hittade filidutterna tog det inte lång tid innan den stora rulliansen började. Vi (mest andra än jag) fyllde hela påsar till bredden (det här var modellen mindre dock) av godisarna och knaprade i sig om rasterna. 3.90 tror jag lösgodispriset låg på. Så det blev inte särdeles dyrt. Och med en 14-årings känsla för sans och måtta proppade vi munnarna fulla.