Snabbt jagar stormen

Jag ska på visfestival i helgen. Hurra!
Nu funderar jag lite på det där med visor. Som genre är det i Sverige starkt, visserligen inte nära pop-rock. Men vad är det egentligen, ingenting skulle jag säga. Sett i förhållande till andra genrer står sig visorna däremot. Dock ter sig visorna som en otvetydigt svensk genre. För att förstå det tror jag man måste se vad visan är. Eftersom jag just i natt är självutnämnd expert ger jag några kriterier jag tycker.

- Texten ska vara överordnat melodi och rytm
- Visorna ska tekniskt kunna framföras av en trubadur med opluggad gura
därav följer att varken text eller ackompanjemang ska vara för komplicerat.

Om man har det som grund ser man att det knappast är något som är unikt. Troligtvis är hemskt mycket musik världen över faller inom dessa ramar. Om vi istället säger att en visa måste vara på svenska blir det en helt annan sak. Samtidigt förefaller det rimligt. Finns det visor på engelska, eller övergår dessa till något annat?

Ser man på wikipedia motsvaras visorna av förhållandevis direkta ord i Danmark och Norige. Därefter finns Chanson i Frankrike, Lied i Tyskland och Folk music i England. Är då visa en nordisk företeelse som motsvaras av chansoner och lieder?

Jag har försökt få en överblick över de sommarpratare jag nog borde höra. En del andra kan man ju fånga i farten. Men lite gamla rävar ska jag allt lägga an på. Typ PO Enquist, Prinsessan Birgitta, Hans Alfredson, Peter Englund, Jerry Williams, gubbigt värre. Inte minst Birgitta. Bodil Malmsten (8 augusti) blir nog bra också. Lät lovande det hon sa hon skulle prata om. Vännen Hanna trodde dessutom Frida Hyvönen kunde vara något.

Annars kan jag tipsa om Sofia Jannok och Günter Graffenberger som jag tror kan vara bra. Jannok för att hennes artistskap handlar mycket om en samisk berättartradition, och hur ofta hör man sånt på riksradion? Sällan. Graffenberger därför att han nog har en del erfarenheter att berätta

Jag vill bara säga att kriget mot maskinerna har redan varit. Det kom när jag var barn. Det var min pappa och mamma som var Joseph Conrad och Neo i ett. Bara det att de förlorade varje gång. Jag ochmin storebror var stridsfältet. Och vi var som en fotbollsplan som liksom sluttade ned från maskinernas mål. Skärmar har alltid haft en sövande effekt på mig. Jag hamnar i någon slags trygg dvala, inte helt olik björnars vintersömn. Jag bevarar värmen men tappar liksom medvetandet. Vi nöjde oss med Game Boy, vi spelade det jättemycket eftersom det var det enda vi hade. Och i ett robotkrig är ändå Game Boy typ som de där robotarna i Star Trek som var innan klonerna kom. Det finns alltså en film, den andra-femte där klonerna kommer, det är de vanliga storm troopers i klassiska vita star wars-dräkter, och det är nog den enda film där klonerna faktiskt skjuter på något. Shit vad besvikna alla ska ha blivit sen när de började sikta lika dåligt som robotarna. Men det är i den tredje-sjätte filmen och den har inte jag sett.

Men mina föräldrar förlorade alltså kriget. På vårt lokala ICA fanns det på  den tiden en undervåning där man bland annat inordnat en barnhörna. Där lämnades ungar medan pappor handlade. Jag och närmste vännen gick dit enkom för att se en del av filmerna de hade där. Vi var liksom lekhörnans husockupanter. Min  närmste vän bygde en kibbutz där sen och odlar sharonfrukter. Så numer har de stängt undervåningen på lokala ICA. Vilket är synd, för de  hade en tokrolig hiss. I hissen fanns nämligen ett säkerhetsskåp. Det såg i alla fall ut som ett, neutralt flöt det in iväggen, men hade ändå ett litet vred man kunde öppna och i skåpet satt det en nalle!

Vad de hittade på. Men vi förlorades alltså till datorerna. En gång blev jag frågad om jag fått utegångsförbud någon gång. Och mina föräldrar skulle aldrig drömt om att hålla mig borta från utomhus. Hela deras föräldragärning efter att ha lärt mig gå gick mer eller mindre ut på att få mig gå ut också.

Ibland är det så illa att jag kan titta på svenska panelprogram utan att må dåligt. Jag inrättar ett fånleende och så flyter allt förbi.

Som utexaminerad kommer det många och frågar om jag söker några jobb. Det gör jag inte. Men jag ska börja! Bara för att ha något att svara. Söka jobb är Angst. Idag tittade jag på ett jobb i Jörn, Västerbotten. För att se hur det skulle vara att flytta till Jörn kollade jag på lägenheter. Såhär stod det:

"Jörn är ett samhälle med bra förutsättningar för en meningsfull fritid. Jörn ligger endast 6 mil nordväst om Skellefteå C men tempot och naturen är något helt annat."

Visst tänker man puls och tempo när man tänker Skellefteå. Det är tur jag inte har anlag för lappsjuka.
Nu tror jag inte att jag får jobb. Men det är skoj att leka med tanken.

När man söker via yrken på Platsbanken efter Arkivarie finns det en lista på olika arkivarieyrken. Bland annat arkivarie, arkivarieamanuens och krigsarkivarie. Det är lätt att tro att krigsarkivarie är någon som jobbar på Krigsarkivet eller inom försvarsmakten i alla fall. Idag finns två platser ute från försvaret (deras logistiska avdelning) och det finns ett jobb som krigsarkivarie.
Det är att jobba som "medarbetare" på finansdepartementet.
Makes one think

Det blev ingen dikt. Det blir det sällan nuförtiden.

Jag ska skriva en dikt tänkte jag. Men jag fastnar på att inte hitta en bra svensk över sättning till jingle jangle.

Igår hade jag mitt kanske livs sista petrapass. Ack o ve, staden känns mer mörk och främmande. Uppsala har blivit kallt. På mina möbler över korparna sitt Newermore, som jag sa i ett brev till vännen Sara. Extra dramatiskt blev det för att strömmen gick. Så ljudet dog och ljuset slocknade. Och i största möjliga tystnad fortsatte vi, målmedvetna och oberörda. Bara dunset av våra steg hördes. Ettt tyst farväl av Petra. Vad ska vi nu ta oss till, vi arma själar? Jag ska ta mig till ett danspass idag i alla fall.

Frukosten är det svåraste målet att skippa för mig. Jag vet inte riktigt hur man gör. Jag har hört om såna som bara dricker en kopp kaffe och sedan pyser ut på sina dagliga göromål. Men det kan inte jag, och behöver oftast inte eftersom jag äter frukost. Problemet är att jag behöver färskvaror, mejeriprodukter. Fil eller mjölk till gröten. Annars går det inte. Veckor jag inte orkar handla blir det lite jobbigt. Jag muddrar mina hyllor, kyffen och vrår efter allt som kan rubriceras som frukostliknande. Ofta lever jag på te från typ nio till tolv, då jag kan äta något ordentligare och ha som bas för att ge mig ut på äventyr. Den här veckan har jag haft det så, tills igår då jag smög ned till min lokala butik (det var för sent för de olokala butikerna) och köpte upp ett litet nödförråd. Idag måste jag till storaffärn.

Jag har funderat lite på det här nu och kommit fram till att självförtroende vore någonting att ha. Det och bilder i bloggen.  Jag har bilderna av döden på den gamla datorn så det går inte så bra. Imorgon ska jag ventilera. Så idag försöker jag balansera skarpsyn gentemot kursaren Pernillas uppsats och den ängslan jag känner gentemot mitt exjobb. Min opponent lovade oroväckande många gånger att hon inte skulle slakta mig. Så numer tänker jag mitt jobb som en ännu oslaktad sugga. Och så tänker jag på hur mycket stryk de danska grisarna tydligen fick innan de slaktades.

Skärskådandet just nu går ut på att förstå om det Pernilla gjort är att lyfta den befintliga kunskapen till ett nytt plan. Och om hon i så fall genererar ny kunskap genom detta. Jag får lov att flukta på hennes analys igen. Hennes uppsats är lurigare än dem vi hade på historian. Där var det så väldigt uppstyrt att man skulle ha en rigid frågeställning med underfrågor och gärna en mycket bestämd metod att arbeta utefter.

En liten glädje jag har efter ex-jobb och praktik är hur oneurotiskt det kändes att arbeta. men alltid finns det något att oroa sig för. Jag är av en orolig art, jag tror det hör till mitt kynne, min person. Jag pendlar liksom mellan leda och ängslan. Det är väl kanske en form av rastlöshet det med.

Jag har varit ut idag i alla fall. Jag har varit det flera dagar i rad faktiskt! Värsta grejen.