Kriget mot maskinerna
Jag vill bara säga att kriget mot maskinerna har redan varit. Det kom när jag var barn. Det var min pappa och mamma som var Joseph Conrad och Neo i ett. Bara det att de förlorade varje gång. Jag ochmin storebror var stridsfältet. Och vi var som en fotbollsplan som liksom sluttade ned från maskinernas mål. Skärmar har alltid haft en sövande effekt på mig. Jag hamnar i någon slags trygg dvala, inte helt olik björnars vintersömn. Jag bevarar värmen men tappar liksom medvetandet. Vi nöjde oss med Game Boy, vi spelade det jättemycket eftersom det var det enda vi hade. Och i ett robotkrig är ändå Game Boy typ som de där robotarna i Star Trek som var innan klonerna kom. Det finns alltså en film, den andra-femte där klonerna kommer, det är de vanliga storm troopers i klassiska vita star wars-dräkter, och det är nog den enda film där klonerna faktiskt skjuter på något. Shit vad besvikna alla ska ha blivit sen när de började sikta lika dåligt som robotarna. Men det är i den tredje-sjätte filmen och den har inte jag sett.
Men mina föräldrar förlorade alltså kriget. På vårt lokala ICA fanns det på den tiden en undervåning där man bland annat inordnat en barnhörna. Där lämnades ungar medan pappor handlade. Jag och närmste vännen gick dit enkom för att se en del av filmerna de hade där. Vi var liksom lekhörnans husockupanter. Min närmste vän bygde en kibbutz där sen och odlar sharonfrukter. Så numer har de stängt undervåningen på lokala ICA. Vilket är synd, för de hade en tokrolig hiss. I hissen fanns nämligen ett säkerhetsskåp. Det såg i alla fall ut som ett, neutralt flöt det in iväggen, men hade ändå ett litet vred man kunde öppna och i skåpet satt det en nalle!
Vad de hittade på. Men vi förlorades alltså till datorerna. En gång blev jag frågad om jag fått utegångsförbud någon gång. Och mina föräldrar skulle aldrig drömt om att hålla mig borta från utomhus. Hela deras föräldragärning efter att ha lärt mig gå gick mer eller mindre ut på att få mig gå ut också.
Ibland är det så illa att jag kan titta på svenska panelprogram utan att må dåligt. Jag inrättar ett fånleende och så flyter allt förbi.
Men mina föräldrar förlorade alltså kriget. På vårt lokala ICA fanns det på den tiden en undervåning där man bland annat inordnat en barnhörna. Där lämnades ungar medan pappor handlade. Jag och närmste vännen gick dit enkom för att se en del av filmerna de hade där. Vi var liksom lekhörnans husockupanter. Min närmste vän bygde en kibbutz där sen och odlar sharonfrukter. Så numer har de stängt undervåningen på lokala ICA. Vilket är synd, för de hade en tokrolig hiss. I hissen fanns nämligen ett säkerhetsskåp. Det såg i alla fall ut som ett, neutralt flöt det in iväggen, men hade ändå ett litet vred man kunde öppna och i skåpet satt det en nalle!
Vad de hittade på. Men vi förlorades alltså till datorerna. En gång blev jag frågad om jag fått utegångsförbud någon gång. Och mina föräldrar skulle aldrig drömt om att hålla mig borta från utomhus. Hela deras föräldragärning efter att ha lärt mig gå gick mer eller mindre ut på att få mig gå ut också.
Ibland är det så illa att jag kan titta på svenska panelprogram utan att må dåligt. Jag inrättar ett fånleende och så flyter allt förbi.
Kommentarer
Trackback
