Snabbt jagar stormen

Unga arbetslösa män hävdar sig genom att försöka visa sig manliga på andra vis; vi röker, super och slåss. Vi drar oss dessutom undan allt mer. Fast det är snarare kvinnor. Stänger in sig och blir deprimerade. Jag är en del av ett av våra stora gemensamma problem. Jag är ett av samhällets olycksbarn.
Stackars August

Nu fick jag ont i magen

Jag har ingenting att skriva längre. Jag vet inte varför.Kanske hade jag det egentligen aldrig. Bara ett tag. Det är morgon. På radion pratade de om katolska präster på Irland. En hemsk historia. Jag och vännen H. hörde på en predikan utanför riksdagshuset igår. Eller så mycket till predikan var det kanske inte. En karl sa att alla som inte gick via Kristus gick till helvetet. Sverige hade blivit ett antikristet land. En kvinna sa att hela Västbanken hörde till judarna alenast, och så pratade hon om alla de bevis som finns för de bibliska berättelserna. Vi var bara för rädda för att se dem. Själv hade hon varit nere hos någon som hittat övergångsstället över Röda havet. Och det var bergis.

De slutade med att tuta i djurhorn, för så skulle det vara när Jesus kom tillbaka på Oljeberget. Hela palestinafrågan handlade om det. De slogs om Oljeberget. Jag och H. förstod aldrig riktigt den biten, varken palestinierna eller israelerna lär ju tro på Jesus så mycket.

Folk fasas ut från sjukförsäkringen också. Det är en tråkig historia.
Jag undrar om bitterfitta är en ordvits på växten bitterfibblans namn.

Orfeus fru är död
ärtorfläskochklimp finbluljong
hon åt för mycket hö
ärtorfläskochklimp finbluljong
Ingen kan ana vad Orfeus tjöt
när frun i döden gjöt.



Apropå det där med att äta hö så brukade man ibland göra bröd på halmmjöl under första världskriget i Sverige, och tidigare nödår. Problemet med dem var att de brann upp så lätt i ugnen. Helt sant. jag är en ständig källa till lärdom må jag säga.

Lennart Hellsing kunde med. Jag skulle recitera Bagar Bengtsson idag men hade glömt texten. Nu vill jag bara säga att det här är mycket gammal skåpmat. Men det är något mellan döden och barndomen som jag inte riktigt har kläm på. Jag börjar misstänka att all bra barnkultur är strängt politisk eller behandlar döden.
Möjligtvis med undantag för Tove Jansson.


Bagar Bengtsson här i stan han har bakat en krokan
och där bodde han med Bullertina Bergis.
Där låg bagaren och sov i en bakelsealkov
medan degarna de jäste under tiden.

Bagar Bengtsson glad och lugn gick var morgon till sin ugn
för att elda den med spån och finska pinnar.
Mätte ut en lagom mängd till en lagom wienerlängd
som var lagom till sexhundrasju soldater.

Bullertina hon stod i hon var flitig som ett bi
med att nagga sina norska krabbelurer.
Varje morgon klockan sex steg hon upp och baka kex
och fernissa franska brön åt Bagar Bengtsson.

Bullertina fick i lön fyrtioåtta vallmofrön
och till julen hålet i en skräddarkaka.
När om kvällen hon blev trött sov vår Bullertina sött
i en sockerskål med skeden under örat.

Bagar Bengtsson klättra opp på sin högsta kokostopp
och där satt han sen och njöt av naturen.
Solen sjönk så rund och röd som ett Norrlands lingonbröd
och på himlen hängde månen som en giffel.

Klättra ner du bagarfar det är sent och kallt och drar
du kan bli förkyld i alla tio tårna!
När han äntligen kom ner var han inte lik sig mer
och av medicinen blev han bara värre.

Nu är Bagar Bengtsson död han har bränt sig på ett bröd
och här ligger han begraven i en limpa.
Bullertina grät en tår och hon lade vid hans bår
en karlspaderkrans med beska bittermandlar.

Bageriet lades ner ingen bakar kakor mer.
Bullertina hon har slutat sin hantering.
Bullertina for från stan med en tupp av marsipan
i en vagn av brysselkex och saffransfläta.

Bagar Bengtssons bageri bodde sen en bofink i
och där sjöng han denna sång om Bagar Bengtsson.
Men en stjärnklar lussenatt så kom bagarns lussekatt
och tog bofinken som sjöng om Bagar Bengtsson.

Jag kom att tänka på den där barnvisan om fisken som hade influensa. Det var ju också en slags djurflunsa:

"Mitt i östersjöns mörka djup, simmar lilla sillen han var så sjuk. Han hade flunsan som han fått under isen, han kämpar tappert men kommer aldrig fram."


Mina föräldrar brukade sjunga den när jag var liten. Oerhört sorglig. Antagligen blev jag ledsen. Såhär i efterhand kan jag inte minnas behandlade alla deras barnsånger döden på ett eller annat vis. Kanske är det vad som bitit sig fast, eller en tanke, eller så ser vistraditionen ut sån. Det var den. Men ändå, jag undrar vad tanken bakom var egentligen. En sång om att klockan slog tio för eld och brand. En om en katt som låg och dog. Den minns jag mycket dåligt eftersom min bror aldrig ville höra den, det var för hemskt. Det var om en liten en som låg i diket och som man skulle peta på med en pinne så den inte frös ihjäl. Och lincolnvisan. Och Johanssons ko som var död. Och det var När månen vandrar, som också slutar med döden.

Alltså ärligt talat är delar av min personlighet lite väl lätta att härleda tillbaka till min barndom känner jag.




Apropå barn och död förresten.

Jag tror att konst ska försöka säga något. Konst som har något att berätta är finkultur för mig. Har man ingenting att säga är man per definition intetsägande. Och det låter värre än vad det är. Många stora konstnärer har gjort strålande karriärer utan att säga mig, som människa, särdeles mycket genom sina verk. På samma vis ska man nog inte prata så mycket om man inte har något att säga. Det är därför Moliere är roligare än Shakespear nuförtiden. För att M:s humor fortfarande har något att säga oss.

Konst för konstens eller underhållningens skull ska man visst inte se ned på. Men man måste vara medveten om att det är yta och skval. Sen kan det vara mer och mindre pretentiöst för det. Sen kan det man säger vara olika, det behöver inte vara plakatpolitik. Plakatpolitik tycks stå sig hemskt dåligt i kulturella sammanhang. Hur glömd är inte Ture Nerman idag? Ganska glömd i alla fall.

Sen tror jag också på den konstnärliga självreflektionen. Jag tror det är viktigt att medvetandegöra sig själv om vad det är man sysslar med, vems ärenden man går. Egentligen ska man tänka så även om andra saker än konsten. Mne det är roligare att snacka om konsten. Att se sig själv i sin position tror jag på. De tär för att konsten är viktig. Den kan ge oss verktyg att förstå vår omvärld och varandra, insikter, tankar och perspektiv.

Äsch, jag trampar vatten för att slippa skriva hemtenta.