Snabbt jagar stormen

Jag kom att tänka på den där barnvisan om fisken som hade influensa. Det var ju också en slags djurflunsa:

"Mitt i östersjöns mörka djup, simmar lilla sillen han var så sjuk. Han hade flunsan som han fått under isen, han kämpar tappert men kommer aldrig fram."


Mina föräldrar brukade sjunga den när jag var liten. Oerhört sorglig. Antagligen blev jag ledsen. Såhär i efterhand kan jag inte minnas behandlade alla deras barnsånger döden på ett eller annat vis. Kanske är det vad som bitit sig fast, eller en tanke, eller så ser vistraditionen ut sån. Det var den. Men ändå, jag undrar vad tanken bakom var egentligen. En sång om att klockan slog tio för eld och brand. En om en katt som låg och dog. Den minns jag mycket dåligt eftersom min bror aldrig ville höra den, det var för hemskt. Det var om en liten en som låg i diket och som man skulle peta på med en pinne så den inte frös ihjäl. Och lincolnvisan. Och Johanssons ko som var död. Och det var När månen vandrar, som också slutar med döden.

Alltså ärligt talat är delar av min personlighet lite väl lätta att härleda tillbaka till min barndom känner jag.




Apropå barn och död förresten.