Snabbt jagar stormen

Hawkeye är en superhjälte från serieförlaget Marvel. Det här är en liten redogörelse från superhjältetidningsvärlden. Den var jag mycket engagerad i som barn och ungdom.

Marvel och DC (det andra stora amerikanska serieförlaget) har sedan länge konkurerat. De har försökt att komma på egna idéer, och de har stulit varandras. Sådär sött och kärvänligt som oligoopol lätt blir. DC är de som har Läderlappen och Stålmannen. Intrycket jag fått är att de har haft idéer som är mer far out. Marvel har hållit sig mer sansade och coola. Det är därför Superdickery främst berör DC. De är liksom mer corny. Men det känns även som att de tar hand om sina hjältar bättre. Jag har fått intrycket av att de inte lämnar dem vind för våg lika mycket.

Både DC och Marvel har superhjältegrupper, där de främsta, starkaste och rättrådigaste hjältarna är med. Dessa dras med ett ständigt närvarande problem. I DC:s Justice League är det som mest tydligt, och många avsnitt handlar om att just förklara och överbrygga det där problemet. JL består typ av Stålmannen, Gröna Lyktan, Mirakelkvinnan, Batman, Gröna pilen och några fler. Det varierar. Problemet är att motivera att steget i krafter är så långt mellan Stålmannen och Batman. S kan göra vad som helst, det finns liksom inga proportioner. Och då har DC lagt ned mycket på att berätta och berättiga om de kraftlösas nytta. Gröna Pilen vars grej var att vara bågskytt fick till och med egna karaktärsdrag. Han och Gröna Lyktan hade en påkostad miniserie på 70-talet där de åkte runt i Amerika och fick vittna om de sociala oroligheterna och verkliga samhällsproblemen. Bra serier. Någon i DC trodde på Gröna Pilen.

Marvels motsvarighet till JL heter Avengers. Där finns visserligen inte stålmannenstarka typer med, men glappen är ändå ganska stora. Motsvarigheten till Gröna Pilen heter där Hawkeye. Han är också bågskytt. Det är hans grej. Men aldrig läste jag något berättigande om honom, aldrig fick jag det förklarat varför han skulle vara med. Han hade aldrig några särdrag eller så alls. Man kan säga att han stod sig slätt i jämförelse med de andra hjältarna i laget.

På 80-talet hade Marvel en miniserie där alla seriens största hjältar och skurkar slogs mot varandra i vad som kallades Secret Wars. Och dit släpades stackars Hawkeye med. Hans insats var att Iron Man, som har en mekanisk rustning med diverse vapen, tog hans högteknologiska pilar för att laga rustningen med. Så då måste Hawkeye tälja nya, i trä då. Så även om man är en undermåtta på de allra flesta vis är man ändå aldrig riktigt lika mindervärdig som Hawkeye.

Jag kom på hur det måste vara! Det är bergis så få som tror på honom, och en dag slutade han tro på dem också. Han liksom missade att det finns olika sätt att inte tro på någon.

Edit: Nu när jag tittade i bloggen fanns där en reklam för WWF fylld av en massa orangutanger. Jag vill bara intyga att jag inte har någonting med den att göra. Och eventuella likheter med något jag skrivit om är bara slump

Jag tycker synd om Göran Hägglund. Han verkar så vilsen och förvirrad. Han förstår sig inte på nutiden tror jag. Eller vad det nu är. Stackars Hägglund.

Jag har hans debattartikel på toaletten, och brukar läsa ett stycke ibland och tycka synd om karln.

Visst förstår jag att han inte begriper genus och nutida konst. Det hade ajg nog aldrig riktigt väntat mig heller. KD och genus känns lite olika håll sådär. Att han är konservativ hänger ju samman med vilket parti han tillhör.

Men som exempel på hur den radikala eliten kidnappat debatten tar han något Claes Borgström en gång sa, och något Yvonne Ruwaida föreslagit. Hur tänker egentligen Hägglund då? Har han så dåligt självförtroende? Det här är liksom ingen kritik av Hägglund, det tycer jag inte behövs. Alla vettiga förstår väl att karln är farlig och kulturfientlig. Men hur tänker egentligen en socialminister som ser en före detta Jämo och en miljöpartist som "den nya överheten". Visst att han inte har något att säga till om i regeringen. Men han är väl inte direkt en tystad trasproletär på sin plats där på helsidan i DN.

Hägglund brukar hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden.
Där talas om skolan, de äldre, jobbet, hushållskassan, tid för varandra.
Hur Hägglund vet detta vill jag inte ens tänka på. Men det går väl om man avlyssnar på gräsrötterna.
Den offentliga debatten, tycker Hägglund, berör inte dessa frågor.
Här tycker jag han bara är korkad. Så det ska jag inte beröra. Kanske är Hägglund skrämd och tänker sig att Yvonne Ruwaida ska ta ifrån alla vanliga människors rätt att ta det lugnt och gå på loppmarknad om sommaren.

"Ytterst handlar detta om att folk [dvs. verklighetens folk] har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga"

Hur Ruwaida, Borgström, Sahlin eller vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst skulle besvära dessa verkliga människor vid sitt köksbord det framgår inte riktigt.

Men mest spännande är ändå att Hägglund kallar dessa köksbordssvenssons för verklighetens människor. Hans omvärld måste te sig fullkomligt surrealistisk. Verklighetens folk är de par där vid bordet som arbetar hederligt och sätter politiken i andra hand. Det är således inte bara barn som är ett främmande folk.

Overklighetens folkslag består även av:
Studenter
arbetslösa
sjukskrivna
ensamstående
folk med matbord i vardagsrummet
pensionärer
politiker
ohederligt arbetande
alla som på något vis lever ett ovanligt liv
m.fl.

Det måste vara bra besynnerligt, allt detta overkliga. Och det här är inget argument emot honom. Hade jag velat vara emot hade jag sagt något om att det väl är bra om tidningarna handlar om konst och politik då så att de vanliga människorna får sin frid som de nu vill ha. Att vilja sitta med dem vid matbordet måste ju vara det rakt motsatta. Nej, det här är ett sätt att förstå den oro Hägglund måste leva med. Alla dessa som inte passar in i verklighetens folk. Det måste ju vara lite som den där mannen som mördade människor i tunnelbanan med hjälp av ett spett, eftersom han såg att de var troll. Håll Göran Hägglund borta från järnspätt, det är allt jag vill få ut!

Idag förnyade jag min topp-50-roman-lista för att se vad som kommit till och fallit bort sedan sist. Det var ett och ett halvt år sedan, så lite hade det allt rört på sig. Men det slog mig hur tråkig den var. När man plockat bort nobelpristagarna och de svenska kanonförfattarna var det bara fåtalet kvar. Att ha en klassisk litteratursmak är inte fett coolt.

Jag skulle vilja ha en säregen smak men fastnar i en fåra. Attans bananer. Jag får jobba på det. Läsa lite mer pikanta författare. Där finns säkerligen det blankaste guldet att finna!

Jag hittade en guid till arbetssökande jag skrev på internet 2006. Såhär tre år senare måste jag säga att jag trots att jag har viktiga poänger förminskar vägen "alkohol och antidepressiva" lite väl mycket.


*Lev några dagar i fred och frid i glad ovetandeskap om arbetslöshetens våndor.
*Skriv in dig på arbetsförmedlingen, behöv gå på ungdomsträffar de har gemensamt där de berättar om alla åtgärder du kan få gå på.
*Tänk att du minsan kan få ett jobb för egen maskin.
*Gör inget fast du vet att du borde, må dåligt över detta.
*Ta dig samman och tänk på en massa jobb du skulle kunna få
*Gå i bitar när du inser att hälften av platserna inte vill ha dig och andra hälften inte går att få tag på eller lovar att lämna besked senare. Dvs inte alls.
*Ring till kommunen. Bollas omkring mellan ovilliga ansvariga som skickar dig åt nya människor som är på möte eller fikarast. För de ansvariga är alltid och fikar första gången man ringer till dem.
*Lägg dig ner i din dusch och öva på primalskrik och ångest emedan duschen sprutar kallt vatten.
*Sitt flera dagar och titta ut genom köksfönstret eller följ hålen i väggarna.
*Fundera på vidareutbildning eller Bingolotto eller att råna en bank
*Tänk att du vill ägna dig åt skapande verksamhet istället
*Orka inte engagera dig
*Titta på sinnesslöa teveprogram och börja följa Pussel slaviskt. Längta tills Våra värsta år börjar.
*Drick alkohol för att glömma och fly bort
*Gå med på att ta ett kommunalt program för typ inga pengar i timmen med hårt jobb och tveksamt ansvar. Lev i halvlycklig dvala undan från arbetslösheten så länge det varar.
*Bli arbetslös igen
*Börja göra ångestfigurer i papier maché
*Läs Vredens druvor och känn dig träffad
*Ockupera Blå Hallen
*Kräv fred i Gaza och demokrati i valfritt afrikanskt land
*Tala inför FN
*Spela rockkonsert framför galna fans
*Åk till månen, titta ner och tyck att världen är allt bra världslig ändå.

Jag var på arbetsintervju idag. Det är jag inte så ofta. När jag tänker efter går nog mina regelrätta arbetsintervjuer att räkna på min ena hand. Så nu har jag varit spak i flera timmar. jag var inte alls så världsvan som jag läst om att man borde vara. Jag mumlade fram mina ogenomtänkta svar. Så nu har jag inte direkt någon större tro på det här. Jag försöker i alla fall. Mina intervjuare (intervjöer?) var snälla, det är väl på grund av dem jag har lite hopp. De var förvånade över min byråkratiska barndom. Jag kunde inte riktigt förklara omständigheterna bakom att jag varit bokhållare, sekreterare och kassör i fältbiologerna.

Men av nio sökande skulle de ha intervjuer med fem. Så jag hamnade i alla fall i övre kanten.

Jag undrar vad barnaugust skulle sagt om han fick veta att han snarvuxna jag sökte jobb hos skatteverket. Besviken hade han blivit, det är då ett som är säkert.

Annars kände jag mig mest som Johan Reborg i Fyra nyanser av brunt.

"Ända sen jag såg Blåsningen med Robert Redford och Paul Newman, ända sedan dess har jag velat bli bankir med såndär skärmmössa och ärmskydd"

(Det går troll i bloggar som mal i siden!)

Jag ska förklara Maja!
Tanken började med att min artist Lars Demian inte har någon kontaktadress eller slikt på sin hemsida. Nu var det så att han live sjunger en text på en låt som på skiva bara finns instrumentalt. Med tiden glömde jag nästan all text och tänkte mejla och fråga hur den går. Men se det gick ju inte.

Hade man myspace däremot kunde man ju blivit vän till honom och skrivit på hans vägg, på hans myspacesida. Säkert hade han inte kollat och svarat på det. Men det var en chans så god som någon. Men ska man ha ett myspacekonto, tänkte jag, borde man ha musik på den. Annars blir det som meningslöst. Därför tänkte jag att man borde göra ett par-tre låtar som man spelar in och har som sin musikkarriär.

Och det tar nog år och dag för en annan att göra bara så få låtar. Man ska komma på text och melodi, man ska kunna spela, man ska ha inspelningsutrustning osv. Så det hade jag kunnat jobba på ett bra tag. Tid har jag ju. Lasse är inte mycket mer än 50, så han lever nog ett par år till.

Om man gör ambitionen till ett projekt kanske. Då blir det säkerligen lättare att hantera. Men drömmar och ambitioner är sköra saker. Förra gången jag hade något som började gro åt ett liknande håll (ett myspacekonto var det), vart jag raskt nedtryckt i skorna igen. Så jag ska nog tiga mer än jag talar. I alla fall förrän jag kommit någon vart.

Man borde ha en ambition. Jag känner det, en dröm eller ett mål av något slag. I själva verket kan jag inte minnas att jag haft särdeles många alls. Men jag tror jag börjar bli mogen för drömmar nu. Jag undrar vad jag skulle kunna drömma om.

I exempel om hur man skriver i brev beroende på mottagare står ett exempel på någon som söker jobb. Såhär ska jag också skriva i mitt personliga brev, så kanske jag får något:

Härmed får jag vördsamt anmäla mig som sökande till den i gårdagens nummer av Svenska Dagbladet annonserade platsen som korrespondent i Edert företag.
Efter avlagd realexamen har jag genomgått den tvååriga kursen vid Göteborgs handelsinstitut. Jag hade därefter två års anställning som kontorist vid AB konstläderindustri i Jönköping, där jag sysselsattes med allmänna kontorsgöromål. Sedan jag fullgjort min värnplikt, har jag nu inemot tre år varit anställd vid AB Gasbetong i Skövde såsom stenograf och korrespondent. Vid sidan därav har jag genom studier och resor sökt förkovra mina språkkunskaper.
Jag medsänder avskrifter av mina betyg och referat för övrigt till min nuvarande chef.
Om jag skulle komma i åtanke kan jag tillträda platsen den 1 april.



Görsnyggt! Som poesi!

"Ordet morsan är exempel på s l a n g s p r å k. Andra vanliga ord i ungdomens slang är kille (pojke), kul /trevligt), snacka (tala). Ge själv några exempel på slangspråk och deras motsvarigheter i vårdat språk!"


Jag gillar sättet vårdat språk används. Tar ett till exempel:

"Jämför de båda framställningarna och ange skillnaderna i fråga om 1. meningsbyggmad, 2. ord och uttryck, 3. ordformer!
Den senare framställningen kan stå som exempel på v å r d a t  t a l s p r å k."

I mitt digra bokhandlande som jag företar mig har jag kommit fram till att efter förmåga åt behov har ett problem. Jag har för tillfället känslan av att behöva allt fler böcker. I vissa fall stämmer det, i andra fall är det ett konstlat behov. Dock uppstår ett problem (vid sidan om adlibrisräkningarna), plats. Mina bokhyllor fylls. Jag måste hitta på något. Vid sidan om behov och förmåga måste man alltså räkna in personernas förmåga att ta tillvara på det som man behöver. Det kan även vara så att Marx hade rätt och att det jag behöver är en ny bokhylla.

Jag känner mig inte helt säker på att det är såhär man ska kontemplera Marx. Vad sa Engels om bokhyllor egentligen?

En liten pendang till SR:s minoritetssängningar. När jag läste historia B hade jag en lärare som med illa förtäckt subjektivitet lärde oss om europasamarbetet. Han var helt för, på ideologiska grunder. Mest vill jag minnas att han ville komma bort från nationalstaten, och det får man ju förstå. Han tyckte man kunde göra som Carl Bildt att främst identifiera sig vid sin lokala hembygd (i Bildts fall hallänning), i andra hand europé och först i tredje hand svensk.

Dock sade han hade Calle-gubben (nej, det sa han inte, det är bara jag som är familjär med ponken) fel i praktiken. Som sprungen ur Halland kunde min lärare säga att någon rent halländsk identitet inte fanns.

Än idag kan jag tycka synd om de stackars hallänningarna som inte ens fick ha en identitet. Vad har man då?
Laholm ...