Snabbt jagar stormen

Igår köpte jag lösgodis. Det gör jag mycket sällan. Jag förbrukar inte upp den kvot som det finns beräkningar på att en svensk äter om året. Men igår åt jag, för jag var hungrig och butiken som var öppen sålde inget vettigare. Påsarna är stora nuförtiden. Jag minns påsarna som mindre, numer verkar det bara finnas modell större.

Jag köpte filidutter. Det är ett hårt godis som är saltlakrits på utsidan, en sot kula och sedan ett surt pulver i mitten. När jag gick på högstadiet och var en ung tonåring fanns filidutterna där. De hade en ganska kort storhetstid, och vilken tid det var. Saken var den att den lokala livs-affären som sålde exotiska delikatesser och kitsch hade billigt godis. För det mesta var det lite gammalt. Men just hårda grejer åldras ju bättre än mjuka (Lagerlöf - hård - blev mycket gammal, Dagerman - mjuk- dog ung).

Så när en dag vännen T hittade filidutterna tog det inte lång tid innan den stora rulliansen började. Vi (mest andra än jag) fyllde hela påsar till bredden (det här var modellen mindre dock) av godisarna och knaprade i sig om rasterna. 3.90 tror jag lösgodispriset låg på. Så det blev inte särdeles dyrt. Och med en 14-årings känsla för sans och måtta proppade vi munnarna fulla.