Stark och djurvänlig gårdskarl sökes på 75%

Jag funderar på att söka jobbet. Men det låter lite farligt det där som drabbade den förre gårdskarln:


Gårdskarln som varit på gården i sju år har nu fått nya utmaningar varför vi söker en person som kan göra allt från att mocka hästboxar till att byta glödlampor till att snickra staket till att skotta snö till att köra ärenden med mycket mera


Men tänk så roligt att ha ett jobb som kräver att man är stark.

Man kan skicka brev också

Det är min bestämda åsikt.

Påsken är ... tid

Eftersom jag har svårt att kategorisera påsken har jag funderat på en grej. Grunden ligger i att ett högtidsfirande i sak är att på ett glatt vis avvika från vardagen. Alltså vårt julfirande innebär att vi avviker från höstens alla saltade sillar och torftiga tillbehör, vi ställer till med kalas. Vi tänder ljus för att tiden är mörk. Vi tar in en gran som är grön fastän det är vinter. Vi skapar kontrast mot hur det är s.a.s. Högtider ska vara något utöver det vanliga.

Nu är bondesamhället sedan länge svunnet och tiden är en annan. Vintern präglas inte längre av sträng kyla och ont om mat. Vi har i regel lika gott om mat hela året om. Det är inte heller så att vi står och sliter ganska få i skogen eller på åkern och i stort sett bara träffar familjen och någon till. Istället träffar vi dagligen mängder med människor varav många vill en något. De vill att man ska göra något, att man ska ha kontakt med dem, de vill prata eller på annat vis vara en del av ens omkrets. Även om man inte är populär har jag märkt att det alltid finns en massa saker man borde göra för någon annan. Det stressar på.

Och även om det är trevligt med folk och att ha å göra så blir det mycket. På samma vis hade det hårde knotandet i skogen sin tjusning men även sina problem. Vi behöver kontrasterna.

Därför funderar jag om man skulle kidnappa och omstrukturera sin påsk. Slänga konventionerna över ända, traditionen är ändå ett gift! Man kanske skulle fira påsken som ensamhetens tid. Alltså isolera sig fullkomligt och leva i lugnt lunk några dagar. Kanske hyra en stuga i skogen och gå runt där för sig själv. Inte ringa eller ha internet utan sitta vid fönstret och titta på småfåglar.

Det knyter dessutom an till varför vi firar påsk. Påpassligt nog hänger ju påskfirandet samman med två grejer ( det är bra om högtider gör det, tänk bara på jul så många anledningar vi har att fira det). Dels är det en vårfest och slutet av fastan, sedan är det också Jesus död. Nämnas bör även den judiska påsken.

Men vad gjorde Jesus sedan han förts till grottan? Ingenting, ett par dagar. Alltså på söndagen återuppstod han står det väl. Kollade någon det? Det kan ju vara möjligt att han bara satt för sig själv i mörkret hela lördagen. Tänk så mycket ståhej det var kring karln. Utan att fara ut på allt för bibelkritiska vatten tror jag man kan hävda att tiden i grottan är oviss.

Det är ju fint också att ge människorna en tid då de får vara ensamma. Alltså den självvalda ensamheten, den lyfter jag min flagga för. Att säga att man vill vara ensam är annars något som lätt misstolkas. Folk tar det personligt och dåligt på alla möjliga vis. De tradigt trångsynta människorna kan inte se att annat än humanitär individ-imperialism är önskvärt. Man ska springa på fester stup i kvarten och hålla på och umgås och vara social och allt vad det nu är.

Men jag tror det fina är att få välja. Att kunna känna att man får vara med sig själv ibland, utan omvärldens tryck på allt vad man ska göra och vilka man ska träffa. Men också att kunna vända sig till sina närmaste. Vi måste underlätta för alternativen.

Annars är det ju upplagt för att vi måste prestera för någon annan. Har vi jobb presterar vi för företaget och chefen, har vi inte det måste vi prestera för att få ett och tillgängliggöra oss för cheferna, om vi studerar måste prestera i sak utan att någon alls tjänar på det. Eller alltså i sak tjänar vi på det, plugg är i stort en egoistisk verksamhet. Det är ju svårt att visa att den med ett bättre betyg från universitetet gör sitt jobb bättre än den med ett sämre betyg. Sådant måste ju ha med kontexten att göra. På gymnasiet är det ju ännu värre eftersom så få där vet vad de vill göra med sina liv. Att plugga mycket är därför bara viktigt för individen. Men det intressanta är att det ändå läggs upp som om man gör det för läraren. Läraren säger åt en som en chef. Men istället för att ge chefen större vinst, som i ett företag, ger man bara läraren mer arbete.

Nu har jag kommit bort från ämnet. Men huvudsaken är att man är som anden i disneyfilmen "Poff till er tjänst", men tänk att få vara fri.

Gärna medalj ...

alltså det verkar skita sig med den rejäla pensionen så jag kan nog ta en medalj ändå. Om det fortfarande erbjuds.

Min julsång för året är för övrigt Till havs


Slår ett slag för Blomberg

MÄNNISKANS HEM

Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns.
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret,
varför älskar jag dem?
Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.


Schangtil och med i svängen

Som mediemänniska handlar det inte så mycket om att berätta saker utan om att hänvisa vidare. Internet fungerar så att man pekar på något som pekar vidare och vidare. En modeblogg måste exempelvis namedroppa märken. Helst ska den också hålla koll på andra modebloggares åsikter på liknande ämnen. Eller som Carsten Palmaer skriver i sin nusvenska ordlista:

"Analys -en, -er, tidningsartikel där  journalisten skriver av flera utländska tidningsartiklar istället för bara en"

Helst ska man länka och säga något eget helt kort. Bör nog inte vara längre än en statusuppdatering på facebook tror jag. Jag ska prova det här. Linnea skriver i sin språkblogg om låneorden och hur de åskådliggör språket. Bland annat tog hon upp exemplet schangtil eller gentil som det också stavas. Inte bara ett uppenbart och klumpigt överfört låneord utan också ett mycket fint sådant. För få saker är schangtila numera tycker jag. I vissångerskan Karin Juels version av Min soldat, ni vet någonstans i Sverige, populär med Ulla Billquist, sjunger hon en ytterligare vers som inte är med i den vanligare versionen. Den höjer faktiskt sången ett helt snäpp:

Men jag var nog för fordrande och han för schangtil.
Farväl alla tankar på villa och bil.
Nu stickar jag tjocka strumpor han ska få.
Och tankarna komma och gå.

Ack, förr fick han vara min passupp dagen lång,
men nu får jag blott ett litet vykort nån gång.
Men det gör detsamma för han
är min soldat, någonstans i Sverige.

En uppburen stjärna vid en scen förr han var.
Men nu ej ens stjärnor på sin krage han har.
Men det gör detsamma för han är min soldat, någonstans i Sverige.

schangtil


Känslan av att jag missat något viktigt i svenska språket

På lediga-jobb-sidan där jag tittar är de populäraste nyckelorden Fritidspedagog, Reglerteknik, Gina, Mocco och Strukton. Kan det vara när lämpliga jobb som fritidspedagog och reglertekniker som de arbets-sökande bryter ihop i fullkomlig rotvälska? En annan grej är att ett telebolag söker en driven Commercial Wholesale Roaming Analyst till sin Group Carrier Services-avdelning. En driven Roaming Analyst måste ju vara liksom spillran av en människa på drift längsmed vägarna. Och så ska han vara en commercial wholesale också. Hmm, är det en hrm "resesekreterare" med fast stjärt de söker kan de väl skriva det?

En gräns jag har är för övrigt att jag ska förstå vad annonsen säger över huvud taget.

Något för Lasse-Majas-detektivbyrå?

En gång i min barndom hade vi ett skoltema kring ämnet "yrken". Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att jag inte fick vara jägare för det var inget yrke. Mer än hälften av grabbarna i klassen, jag inräknad i brist på jägareyrket, hade som vision att bli privatdetektiver. Det måste ha varit ett utslag av märkligt grupptryck som gjorde att detta trängde undan 8-9-åringarnas fotbollsdrömmar och stjärnambitioner. Mig veterligen blev ingen av oss detektiver. Och åren har gått sedan dess. Numera vet jag att det finns yrkesjägare, i djungeln, såna som utmålas som onda i tecknade filmer. Men nu är jag både blödig och vegetarian och skulle nog inte vara en så bra jägare. Yrket kräver ju liksom att man har ihjäl djur!

Nåväl detektiv var det. Idag satt jag som så ofta och letade kneg som skulle kunna vilja ha mig. och då hittade jag den här yrkesbeskrivningen.

Idag försvinner passerkort till höger och vänster och det blir din uppgift att först analysera situationen för att sedan strukturera upp rutiner som du även kommer se till att de efterföljs. Ansvaret är stort och du kan titulera dig som spindeln i nätet där allt går via dig. Till arbetsuppgiften hör att spåra upp försvunna passerkort, ta reda på vem som hade dem sist, spärra dem vid behov och lämna ut nya. Sammanfattat kommer det innebära detektivarbete och du kommer vara en viktig resurs för företaget.

Utbildning/erfarenhet
Du ska ha god vana av att jobba med telefonen och datorn som främsta redskap. Office-paketet och speciellt kalkylprogrammet Excel är inga problem för dig.

Personliga egenskaper
Vi tror att du är ovanligt nyfiken, social och ordningsam. Du gillar ansvar och med glimten i ögat kan du argumentera för din sak. Du vill ha en central roll i det dagliga arbetet med mycket personlig kontakt och är inte rädd att fråga om hjälp när du behöver den. Låter det intressant är du välkommen att söka tjänsten via vår webbsida:http://www.snillebemanning.se/bli_en_av_oss.php

Snillebemanning.se alltså. Skulle jag lita på ett bemanningsföretag vore det nog det.
Barndomsdrömmen seglar upp i mitt inre med revade segel.




Tänker på jobb

När platsannonser avslutas med "Som person är du flexibel, prestigelös och initiativtagande." osäkrar jag min revolver.

Framför allt från ett bemanningsföretag som säger såhär om sig själva: "För våra kunder innebär det tillgång till global spjutspetskompetens."


Alltså när det är en spjutspetskompetens att vara prestigelös, då får man nog stå ut med mycket.

Dagens låt

är för övrigt Ljug, men ljug som en gentleman med Gull-Maj Norin. Det är sanning i orden:



Vi vet säkert allihop
äktenskapet är en grop
som ofta grävs av beräknande kvinnor
trots det manliga geniet
har du lätt att trilla diet
när du av kärlek brinner.

Ljug, men ljug då som en gentleman
säg att du i kvinnan idealet fann.
Släng inga glosor när du går ifrån din fru
säg med rosor och leende: "kära du".

Om du har, som alla män, en svag natur
och bedrar som du gör, eller hur?
Såra ej kvinnan, med sanningen nej minsann
Ljug, men ljug då som en gentleman.



Om det pikanta i den gamla kändisvärlden

En rolig sak i att förstå mer om kändiskretsen runt 30-40-talen är hur excentriska de är. Påfallande många har ganska grova egensinniga drag. Igår läste jag exempelvis om Edvard Perssons självbild. Tidigare visste jag ju att han inte var helt reko, det ser man ju på honom. Kloka killen Carl har dessutom berättat om sina antipatier mot Persson. Han hävdar att EP var en förhärdad drummel och hustrumisshandlare. Nåja, igår läste jag i Jan Richters biografi över karln om hur viktigt det hela tiden var för honom att vara omtyckt och sedd upp till. Han ville vara den godsinnade paugen som han spelade på film. Så han klarade helt enkelt inte av annat än att folk tyckte om honom. Han bjöd därför gärna när man var med honom för att verka frikostig. Men tiggarbrev och sådant som han fick mycket av (eftersom det också var viktigt för honom att synas förmögen) det fick inga gehör.

Idag har jag funderat på Karin Juel. Jag kan inte så mycket om henne, men diggar musiken. Hon verkar haft ett ganska vanligt liv. Men jag anar något i hennes äktenskap med Holger Dahlman. Vem var han egentligen? Han var fänrik och adelsman. De fick ett barn. Det var hennes första av tre äktenskap (hennes andra var också med en militär). Sonen adopterades någon gång av Stig Järrel, som var Juels tredje man. Efter Stig var hon ogift i sina 30 sista år. Nu är det här mysteriet inte tokigt så att klockorna stannar direkt. Men jag måste nog läsa en biografi över KJ. Jag anar oråd över den där Dahlman. Eller så dog han, men hon var ju med honom i mellankrigstiden.

Men det är roligare när folk har det pikanta inom sig. Som Åke Söderbloms självkritik, Zarahs tyska dragning, Karl Gerhards eventuella gossaktiga homosexualitet, i stort sett hela Ernst Rolfs gärning, Ulla Billquists självmord, Gösta Ekman d.ä. och dennes missbruk, m.fl.

Om r i modern populärmusik

Jag läste igår om hur en tydlig tendens i anglofieringen av populärkulturen är den att r nedtonas. Förr uttalades våra r tydligt i de svenskspråkiga sångerna. Men från femtiotalet och framåt försvann de i mycket. Jag tänkte testa tanken. R-en är ju väldigt viktiga i det svenska språkets karaktär. Dialekter bygger exempelvis ofta på olika uttal av r, bland annat.

Jag tänkte höra igenom de svenskpråkiga låtarna på Svensktoppen och se hur det står till med r-en i Sverige nådens år 2009.

Listan (världen är en så märklig och främmande plats sedan Du är min man åkte ut):
Min plats på jorden - Malena Ernman
Vi blunda - Caroline af Ugglas
Ge oss år tillbaka - Christer Sjögren
Om du lämnade mig nu - Lars Winnerbäck & Miss Li
Happyland - Amanda Jenssen
Wake up - Jessica Andersson
The things we owe - Takida
Jag får liksom ingen ordning - Lars Winnerbäck
Alltid Hem Hem Hem - Nisse Hellberg
New love in town - Europe

ME har tydliga r. Men så är hon operasångerska också.
CaU däremot är väldigt nedtonad i sina. Men hon har också en mer utpräglad amerikansk sångstil.
CS är likadant som med CaU, mer som au-ljud på många r. Men ibland springer de svenska r-en fram. Han liksom pendlar.

"När möRk och kall är natten finns du i telefon
du fRågar mig så ofta - var kommer ångesten ifRån
så talau vi om livet och om vår existens
De säger att vi leve på någon slags lisens

Så ge oss år tillbaka när livet var som mest."

(Sheisse att ringa till Sjögren när man har ångest).

LW och ML har båda obetonade r. Likadant i LW:s andra låt.
NH har tydliga skånska r.


Lite roligt på ämnet är att de tidiga skivorna med Hoola Bandoola Band sjungs på rikssvenska med sedvanliga obetonade amerikaniserade r. Typ 1975 någonstans, tror jag, byter de helt enkelt och sjunger på sin naturliga skånska. Jag tror jag hört det sägas någon gång att det hade med Peps Persson att göra.

Ju mer blasé långa Zarah e, desto vackrare blir jag





Hur man trodde förr

Jag fick en Sveriges Natur-tidning (Naturskyddsföreningens medlemsblaska) idag som var ifrån förr (1989). Roligt! Jag vet inte om ni vet hur det var förr. Annorlunda var det. Man trodde på mycket märkliga saker, troll och häxor var mer en del av vardagen. Så det blir förstås gansa märkligt att läsa en miljö- och naturtidning. Jag ska citera en artikel:

"Under 1990-talet börjar kärnkraftsutvecklingen. Detta har visserligen sagts ända sedan 1980, men först i och med beslutet om nedläggning av en reaktor i Barsebäck och en i Ringhals är det klart för alla att regeringen menar allvar.
I riksdagen finns en klar majoritet för att påbörja kärnkraftsavvecklingen i mitten av 90-talet. Det finns också en stor majoritet för att hålla igen på koldioxidutsläppen. Särskilt moderaterna har bundit upp sig hårt vid den frågan"

Haha, visst är det hysteriskt? De är inte ens ironiska. Det är på grund av det här som de tjugu åren har präglats av en sådan munter nedmontering av kärnkraften och så koldioxid-motarbetande moderater. Oj, vad hårt de måste ha bundit sig, miljö-moderaterna. Bergis med dubbla rosetter.

Eller ta det här stycket ur samma artikel:

"Å andra sidan finns en möjlighet att solvärmen kan ge ett stort bidrag till att samtidigt avveckla kärnkraft och fossila bränslen. Men då måste avgörande beslut tas snart."

De kräver också ett stopp på koksalt och vill ha en tunnellösning istället för en bilbro över Öresund.



Man kan tycka att Polykarmos fick lida nog så mycket när han slängdes på bået 155 enligt vår tideräkning. Ändå har den svenska miljörörelsen blivit bränd så många fler gånger med tidens gång.

RSS 2.0