Snabbt jagar stormen

Orfeus fru är död
ärtorfläskochklimp finbluljong
hon åt för mycket hö
ärtorfläskochklimp finbluljong
Ingen kan ana vad Orfeus tjöt
när frun i döden gjöt.



Apropå det där med att äta hö så brukade man ibland göra bröd på halmmjöl under första världskriget i Sverige, och tidigare nödår. Problemet med dem var att de brann upp så lätt i ugnen. Helt sant. jag är en ständig källa till lärdom må jag säga.

Lennart Hellsing kunde med. Jag skulle recitera Bagar Bengtsson idag men hade glömt texten. Nu vill jag bara säga att det här är mycket gammal skåpmat. Men det är något mellan döden och barndomen som jag inte riktigt har kläm på. Jag börjar misstänka att all bra barnkultur är strängt politisk eller behandlar döden.
Möjligtvis med undantag för Tove Jansson.


Bagar Bengtsson här i stan han har bakat en krokan
och där bodde han med Bullertina Bergis.
Där låg bagaren och sov i en bakelsealkov
medan degarna de jäste under tiden.

Bagar Bengtsson glad och lugn gick var morgon till sin ugn
för att elda den med spån och finska pinnar.
Mätte ut en lagom mängd till en lagom wienerlängd
som var lagom till sexhundrasju soldater.

Bullertina hon stod i hon var flitig som ett bi
med att nagga sina norska krabbelurer.
Varje morgon klockan sex steg hon upp och baka kex
och fernissa franska brön åt Bagar Bengtsson.

Bullertina fick i lön fyrtioåtta vallmofrön
och till julen hålet i en skräddarkaka.
När om kvällen hon blev trött sov vår Bullertina sött
i en sockerskål med skeden under örat.

Bagar Bengtsson klättra opp på sin högsta kokostopp
och där satt han sen och njöt av naturen.
Solen sjönk så rund och röd som ett Norrlands lingonbröd
och på himlen hängde månen som en giffel.

Klättra ner du bagarfar det är sent och kallt och drar
du kan bli förkyld i alla tio tårna!
När han äntligen kom ner var han inte lik sig mer
och av medicinen blev han bara värre.

Nu är Bagar Bengtsson död han har bränt sig på ett bröd
och här ligger han begraven i en limpa.
Bullertina grät en tår och hon lade vid hans bår
en karlspaderkrans med beska bittermandlar.

Bageriet lades ner ingen bakar kakor mer.
Bullertina hon har slutat sin hantering.
Bullertina for från stan med en tupp av marsipan
i en vagn av brysselkex och saffransfläta.

Bagar Bengtssons bageri bodde sen en bofink i
och där sjöng han denna sång om Bagar Bengtsson.
Men en stjärnklar lussenatt så kom bagarns lussekatt
och tog bofinken som sjöng om Bagar Bengtsson.

Jag kom att tänka på den där barnvisan om fisken som hade influensa. Det var ju också en slags djurflunsa:

"Mitt i östersjöns mörka djup, simmar lilla sillen han var så sjuk. Han hade flunsan som han fått under isen, han kämpar tappert men kommer aldrig fram."


Mina föräldrar brukade sjunga den när jag var liten. Oerhört sorglig. Antagligen blev jag ledsen. Såhär i efterhand kan jag inte minnas behandlade alla deras barnsånger döden på ett eller annat vis. Kanske är det vad som bitit sig fast, eller en tanke, eller så ser vistraditionen ut sån. Det var den. Men ändå, jag undrar vad tanken bakom var egentligen. En sång om att klockan slog tio för eld och brand. En om en katt som låg och dog. Den minns jag mycket dåligt eftersom min bror aldrig ville höra den, det var för hemskt. Det var om en liten en som låg i diket och som man skulle peta på med en pinne så den inte frös ihjäl. Och lincolnvisan. Och Johanssons ko som var död. Och det var När månen vandrar, som också slutar med döden.

Alltså ärligt talat är delar av min personlighet lite väl lätta att härleda tillbaka till min barndom känner jag.




Apropå barn och död förresten.

Jag tror att konst ska försöka säga något. Konst som har något att berätta är finkultur för mig. Har man ingenting att säga är man per definition intetsägande. Och det låter värre än vad det är. Många stora konstnärer har gjort strålande karriärer utan att säga mig, som människa, särdeles mycket genom sina verk. På samma vis ska man nog inte prata så mycket om man inte har något att säga. Det är därför Moliere är roligare än Shakespear nuförtiden. För att M:s humor fortfarande har något att säga oss.

Konst för konstens eller underhållningens skull ska man visst inte se ned på. Men man måste vara medveten om att det är yta och skval. Sen kan det vara mer och mindre pretentiöst för det. Sen kan det man säger vara olika, det behöver inte vara plakatpolitik. Plakatpolitik tycks stå sig hemskt dåligt i kulturella sammanhang. Hur glömd är inte Ture Nerman idag? Ganska glömd i alla fall.

Sen tror jag också på den konstnärliga självreflektionen. Jag tror det är viktigt att medvetandegöra sig själv om vad det är man sysslar med, vems ärenden man går. Egentligen ska man tänka så även om andra saker än konsten. Mne det är roligare att snacka om konsten. Att se sig själv i sin position tror jag på. De tär för att konsten är viktig. Den kan ge oss verktyg att förstå vår omvärld och varandra, insikter, tankar och perspektiv.

Äsch, jag trampar vatten för att slippa skriva hemtenta.

Kvinnan från spotifyreklamen avbröt just Jill Jonssons egna reklam. Hon blir allt mer framfusig.

Jag ska tänka på landsbygden idag. Jag har hört om det på radion och det var väldigt spännande. Det var på Tendens i P1, om hur vår bild av dem som väljer att stanna kvar där de kommer ifrån. Det finns attityder kopplade till ämnet. Folk som stannar betraktas lätt för sådana som inte så mycket valt att stanna utan som håglöst blivit kvar mera. Det finns en förväntning på att unga ska vilja bege sig av efter skolan. Inte bara ska man utbilda sig; man ska även resa runt och se världen.

En kvinna på programmet som forskat på det menade att det var en bild som stammade från framför allt kvinnor ur medelklassen. Flickor med fint utbildade föräldrar som skulle in till storstan.

Men också media reproducerade en bild av där allt som inte är storstaden verkligen är periferi. Som någon slags provinsiell samlingsplats för idyller och arbetslöshet tecknas landet utanför storstäderna.

Dammit. Open Office lade ner, mitt framför ögonen på mig. Den fina novell jag nästan skrivit klart är nu helt borta. Surt är vad det är.

Mina noveller är lite speciella eftersom ingen läser dem. Speciellt inte när OO faller samman. Men ändå. Också de som är klara läggs undan i en mapp och ses aldrig över. Kanske som skrivövningar, som träning på någonting annat.

Eller swå är det mest så att ingen frågar efter dem och att det därför inte finns någon anledning att visa upp dem.

Arla i morgonstunden gav jag mig av. Långt innan solen visade sig (eller skulle ha visat sig om det inte varit så molnigt). Jag tog bussen till Västerås och bytte till tåget till Örebro. Värsta resan. Hur ofta är jag i Örebro? Sällan! Jag hade termos med te, så det var en riktig utflykt. Tet var nödvändigt med tanke på hur lite jag hunnit sova om natten. Så där satt jag och väntade i två timmar på stationen i Örebro.

Jag skulle på en arbetsintervju nämligen.

Jag har på senare tid märkt hur körigt det är med mina studier. Och jag vet inte riktigt vad det är som gör det egentligen. Kanske att det är såmycket annat också. Eller att jag inte helt förstår. Lite som att studera ett naturvetenskapligt ämne tänker jag. För min egen skull ska jag rada upp vad jag har att göra. Så kan jag titta på det ibland och förundras. Det är musikhistorien som trilskas. Jag upptäckte nyligen att de inte alls räknat fcrån början av september i sin beräkning av vilken vecka man ska tenta. Så tentan var för flera veckor sedan. Den är lite konstig hemsidan man tittar på (det är en distanskurs). Schemat saknar datum; där står bara studievecka. Så man får räkna själv. Kursen har tre examinationer. En liten uppsats och två tentor. Vad som dessvärre inte riktigt framgår är om det är för hela 15-poängskursen eller för halva bara. Det senare vore sjukt mycket. Det första vore rimligt men märkligt. För då skulle sluttentamen vara 30/10, och då är det ju inte den halvfart det står att det ska vara. Lurigt är vad det är. Även om det löser sig.
Nå, vad jag ska göra nu:

- Jag ska skriva en artikel till arkivet där jag gjorde mitt x-jobb, om mitt x-jobb.
- Skriva uppsats om romsk kultur, på 12-15 sidor
- Läsa artiklar till varje veckas romska kulturlektion
- Skriva en uppsats om musik, på 5-10 sidor
- Två musikhistorietentor
- Söka jobb (jag ska på intervju på fredag i Örebro)
- Återuppta min nedlagda etnologi från förra året
- Dessutom måste jag läsa dikter också, annars vill jag inte vara med.

Men jag har en plan. Jag har kommit på att manbehöver ta 22.5 poäng per termin. Så då har jag en liten buffert att jobba med. Planen är ju att jag tar 37.5. Musikhistorien är det enda som är svårt. Jag kan inte alls och det är mycket möjligt att det kommer gå dåligt för mig. Min misstanke är att jag nog borde varit bättre på teoretisk musik när jag började. Men jag får göra mitt bästa. Jag tror jag ska lägga om och läsa det jag tycker verkar mest givande. Synd, jag hade ambitionen att läsa allt. Men det tar sån tid.

Så fruktansvärt mycket är nu inte det här. Jag bara ältar. Men jag antar att vilsenhet och viss skoltrötthet gör sitt också.

Jag håller på och skriver en självdeklaration till en stipendieansökan jag tänkte göra. Bökigt är vad det är. Saken är ju den att mina inkomster det senaste åren håller sig på en mycket blygsam nivå. Speciellt om man räknar bort studielånen. Jag försökte kolla upp via skatteverket, men det gick inte.

Hawkeye är en superhjälte från serieförlaget Marvel. Det här är en liten redogörelse från superhjältetidningsvärlden. Den var jag mycket engagerad i som barn och ungdom.

Marvel och DC (det andra stora amerikanska serieförlaget) har sedan länge konkurerat. De har försökt att komma på egna idéer, och de har stulit varandras. Sådär sött och kärvänligt som oligoopol lätt blir. DC är de som har Läderlappen och Stålmannen. Intrycket jag fått är att de har haft idéer som är mer far out. Marvel har hållit sig mer sansade och coola. Det är därför Superdickery främst berör DC. De är liksom mer corny. Men det känns även som att de tar hand om sina hjältar bättre. Jag har fått intrycket av att de inte lämnar dem vind för våg lika mycket.

Både DC och Marvel har superhjältegrupper, där de främsta, starkaste och rättrådigaste hjältarna är med. Dessa dras med ett ständigt närvarande problem. I DC:s Justice League är det som mest tydligt, och många avsnitt handlar om att just förklara och överbrygga det där problemet. JL består typ av Stålmannen, Gröna Lyktan, Mirakelkvinnan, Batman, Gröna pilen och några fler. Det varierar. Problemet är att motivera att steget i krafter är så långt mellan Stålmannen och Batman. S kan göra vad som helst, det finns liksom inga proportioner. Och då har DC lagt ned mycket på att berätta och berättiga om de kraftlösas nytta. Gröna Pilen vars grej var att vara bågskytt fick till och med egna karaktärsdrag. Han och Gröna Lyktan hade en påkostad miniserie på 70-talet där de åkte runt i Amerika och fick vittna om de sociala oroligheterna och verkliga samhällsproblemen. Bra serier. Någon i DC trodde på Gröna Pilen.

Marvels motsvarighet till JL heter Avengers. Där finns visserligen inte stålmannenstarka typer med, men glappen är ändå ganska stora. Motsvarigheten till Gröna Pilen heter där Hawkeye. Han är också bågskytt. Det är hans grej. Men aldrig läste jag något berättigande om honom, aldrig fick jag det förklarat varför han skulle vara med. Han hade aldrig några särdrag eller så alls. Man kan säga att han stod sig slätt i jämförelse med de andra hjältarna i laget.

På 80-talet hade Marvel en miniserie där alla seriens största hjältar och skurkar slogs mot varandra i vad som kallades Secret Wars. Och dit släpades stackars Hawkeye med. Hans insats var att Iron Man, som har en mekanisk rustning med diverse vapen, tog hans högteknologiska pilar för att laga rustningen med. Så då måste Hawkeye tälja nya, i trä då. Så även om man är en undermåtta på de allra flesta vis är man ändå aldrig riktigt lika mindervärdig som Hawkeye.

Jag kom på hur det måste vara! Det är bergis så få som tror på honom, och en dag slutade han tro på dem också. Han liksom missade att det finns olika sätt att inte tro på någon.

Edit: Nu när jag tittade i bloggen fanns där en reklam för WWF fylld av en massa orangutanger. Jag vill bara intyga att jag inte har någonting med den att göra. Och eventuella likheter med något jag skrivit om är bara slump