Sista ansökningsdag: 2010-06-28

Varaktighet/Arbetstid     Heltid. Dagtid. Tidsbegränsad anställning, tillträde: 2010-07-24 , upphör: 2011-10-26

Jag söker vemod! I jakten snubblade jag över den här lilla texten. Själv tycker jag det är lite roligt att inte bara malaria utan även revolutioner är något författaren tycker hör till de sedvanliga besvären med att resa. Fint också att svenskarna bibehöll sitt goda humör resan igenom. Skriver jag en bok någon gång vill jag att den ska vara frisk och medryckande samt kryddad med en god portion af humor. Fattar inte varför den friska litteraturen kommit så på undantag. När läste man i DN senast att en bok är frisk och medryckande?

Denna bok handlar om en expedition, som utgick i syfte att
företaga naturvetenskapliga och etnografiska forskningar i
Centralamerika. Genom vidriga omständigheter kom dock det
vetenskapliga arbetet till korta, bl. a. emedan expeditionens botanist af
hälsoskäl måste återvända omedelbart efter ankomsten till Centralamerika.
Om alltså de vetenskapliga resultaten blefvo magra, fingo dock
deltagarne tillfälle att lära känna länder och folk, som för oss svenskar
i regel äro ganska obekanta, och en skildring som denna är sålunda
alltid välkommen. Med ett visst vemod läser man om det korta
besöket på S:t Barthélemy, hvarest de arma negrerna så väl som
de hvita ännu hålla fast vid sin kärlek till Sverige, under hvars
vård de dock hade en drägligare tillvaro än nu, då förfallet hunnit
så långt, som väl är möjligt. I samband med besöket i Honduras
och på Yucatan lemnar förf. en kortfattad öfverblick öfver det
intressanta mayafolkets kultur och historia, och han beskrifver äfven
en del gamla tempel och andra fornlämningar, som besågos och
undersöktes. Under resans fortsättning fick förf. känna på
åtskilliga af de besvärligheter, som äro förbundna med resor i dessa
trakter. Han blef hårdt ansatt af malaria, fick upplefva en
revolution o. s. v. Men under alla skiften bibehöll han sitt
oförbränne-ligt goda humör. Detta ger också sin färg åt hela skildringen, som
är frisk och medryckande samt kryddad med en god portion af
humor, hvilket allt gör att man läser den med synnerligen stort nöje.

Jag ska lära mig att svära. Det är en brist jag har i språket. Det har sina naturliga förklaringar. Men nu vill jag bli bra på det. Jag har omvärderat mina föräldrars syn på svordomar som något som tyder på povert ordförråd. I själva verket torde det vara tvärt om. Att inte kunna svära bra tyder på ett povert ordförråd. Det låter mycket mer logiskt. Visserligen är nog steget långt innan jag lär mig svära naturligt.

Min teori är att svordomar är ganska kul. Det gäller bara att blomma ut i dem, uppfinna språket medan man använder det.

Det finns en annan missuppfattning som är att svenskan inte är ett bra språk att svära på, eftersom vi inte har tillräckligt starka svordomar. Vi är pietistiska och fromma och så vidare. En svordoms styrka ligger ju inte i den bokstavliga betydelsen. Att fuck är en vanlig svordom skvallrar om att det härstammar från ett språk vars uttalare har tabubelagt sex. Fan berättar att vi varit kristna i Sverige. Bägge är bra svordomar eftersom de bara är en stavelse. Man kan ropa ut dem så lätt när något går snett. De ligger så lättsamt i munnen. En begåvad språkvetare kan säkert ta reda på om vi ändrat a-ljudet i fan till att mer likna det korta a-ljudet i fuck. Så är det bergis. I bondesverige drog man ut på sina aaa. För övrigt hoppas jag att man inte piper i svensk media när någon säger fan. Såna pip är sjukt larviga. Speciellt i amerikanska humorprogram där de svär som borstbindare. På Godmorgon världen pep det en gång i Mark Levengoods kåsseri. Han sa kyss mig i fittan, och det var för långt. Men P1 är nog inte hippest of the hipp.

I själva verket handlar det om hur man använder orden och vilken styrka man lägger i dem. Vill man svära profant gäller det bara att göra det med övertygelse.

Jag tror att det hela är en klassfråga. Medelklassen gillar inte svordomar och när samhällsprojektet uppmuntrar till klassgemenskap är medelklassen norm. Det är en lite lustig grej. Bygger man murar mellan människor berikas språket. Gemenskap innebär nivellering. Ska arbetarklassen någonsin bli stolt måste den lära sig att svära ordentligt. Fan och jävlar räcker liksom inte. Inte ens om man säger jag ska kuksuga din morsa har man nått upp till godkänt. Man talar om svordomar som ramsor, en lång ramsa svordomar. Det är inte många som kan hålla igång en sådan tirad i dessa dagar - det säger jag.

Även till synes harmlösa svordomar tjänar sitt syfte om man använder dem rätt. Säger man att någon är en pottsork kan nog det låta lite löjligt i sig. Ingen som blir topp tunnor rasande över att man kallar dem pottsork. Men jag ska öva så kanske det kan bli något utav det.

Jag håller på lite och resörchar för ett bloggprojekt jag tänkte ha i framtiden. En seriös historia av livscoatch-karaktär. Jag försöker ta reda på vad man ska göra för att egentligen bli läst. Ja mer än att vara narcisistisk tonårskvinna.

Dessutom försöker jag utröna huruvida liberalismen är vemodets fiende. Jag fastnar där hela tiden. Det är dess historielöshet och kulturförakt som gör det tror jag. Förnuftiga Lena Andersson har skrivit om det:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/hogerlycka-1.1027861


Wikipedia säger att för melankoli ska man uppnå tre av dessa kriterier:

• sänkt stämningsläge
• stämningsläget är lägst på morgonen
• tidigt uppvaknande
• rörelsemönstret är betydligt snabbare (vid agiterad depression) eller långsammare än normalt
• påtaglig aptitlöshet eller viktminskning
• uttalade skuldkänslor eller mindervärdeskänslor

Jag kommer upp i tre-fyra lite beroende på hur min dygnsrytm ser ut för tillfället. Men imorgon måste jag upp tidigt i alla fall.

Den bästa tv-programsidén är förstås att låta tre och en halv medelberusade vissångare snicksnacka runt ett bord. SÅ borde all underhållning se ut.

Du ska vara:

Intresserad av att vidareutveckla dig
Flexibel
Plikttrogen
Noggrann i det du gör
Sätta kunden i första rummet
Beredd att flyga på mer än tre olika sorters kvastar
Äga svart katt
Ha huckle

Jag tänkte söka men så upptäckte jag hur förfärligt överhäxan särskriver. Och det vill jag inte vara med om. Nakendanser och okulta månskensorgier är väl en sak.

Arbetstider och omfattning
Heltid Heltid. Provanställning tillämpas. Heltid. Heltid. Provanställning tillämpas. Tillsvidareanställning Tillsvidare, tillträde: 2010-06-01 juni 2010, upphör: 9999-12-31

Jag skriver om processorienterade organisationer, vilket inte är det roligaste. Så då och då faller jag över till att läsa insidan på DN.se. Det är lite speciellt med all missär som trängs där. Den är så stor och futtig på samma gång. Jag vill inte göra mig förmer (eller jo, det vill jag) men många gånger tycker jag att folk kan väl leva ensamma om de har så förbenat svårt att hålla sams. Heja ensamheten! Frihet, självständighet, ensam är stark! I alla fall bygger breven vanligtvis på problematiken "Jag kan inte acceptera min älskade som den är, hur ska jag förändra denne?"

Men gulligaste jag läst hittills är en som undrar hur de ska göra med sin femårige son. Han tycker nämligen om att gå i klänning. De är rädda att han blir mobbad när han börjar skolan. Det tycker jag är en fullt befogad rädsla hos honom. Och det förstår man ju att han diggar klänningar. De har ju en rörlighet som byxor och tröja saknar. Byxor är bra, men de stänger in. Barn som leker begränsas av sina byxor. I en luftig klänning kan man vara som en vind över sommarängarna.

Svaret modern får innehåller bland annat detta kloka råd:

"Lite är detta beroende av var ni bor – på en liten ort skulle det kunna innebära ren mobbning för honom, på Söder i Stockholm skulle kanske ingen bry sig."

"Kan du sälja din morsa?
Då är du rätt person för oss! Vi söker de bästa telefonsäljarena i Stockholm! Klicka på länken o ansök nu!"

Slovenska wikipedia har på sin lista över svenska poeter fem namn.

Harry Martinsson
Frans Michael Franzén
Johan Henric Kjellgren
Carl Snoilsky
Gunnar Wennberg

Det är roligt att tänka sig ändå. Det finns alltså minst en slovenier[?] som är rätt intresserad av sven 1700-talspoesi. En snabb översättning via google visar att Snoilsky har slovenska rötter. De andra saknar egentligen någon löpande text utan är bara nämnda som personer typ. Men de finns där. Någon av Sloveniens dryga 2000 000 invånare har brytt sig om dem.

Svenska wikipedia vet bara en slovensk poet, France Prešeren. Det tycker jag är lite svagt. Vi är ändå fyra gånger fler. Chansen att någon skulle vara intresserad för slovensk poesi borde inte vara så försvinnande liten.  Jag ska nog försöka leta reda på fyra slovenska poeter till. Det här ser ju pinsamt ut

Såhär säger adlibris:
Med sina två miljoner innevånare är Slovenien ett av Europas minsta länder. Men det är också det land med mest poeter per capita.

Det finns en bokhandel i Lubjana som lånat namn av Tranströmer.

Poeterna Tomaz Salamun, Lucija Stupica och Ales Steger lär ha besökt i Stockholm i november. Mycket jag inte vet om slovenska poeter känner jag.

Wikipedia säger:

"Ett Gantt-schema, engelska Gantt chart, är en typ av flödesschema som används i projektledning för att beskriva olika faser. Det är en grafisk illustration av ett arbetes, exempelvis ett projekts eller programs fortgång och visa beroenden mellan olika projektdelar eller -faser. Ett Gantt-schema använder ett horisontellt stolpdiagram som löper på en tidsaxel. "

 

Jag tittade på ett jobb idag där kvalifikationerna beskrevs såhär:

"Du är resultatinriktad, välstrukturerad, gillar Ganttscheman och har erfarenhet av att leda kvalificerade projekt. Du har en dokumenterad känsla för estetik och rumslig gestaltning samt erfarenhet av pedagogik eller lärandeprocesser. Då befattningsinnehavaren kommer ha många kontaktytor internt och externt, är det en förutsättning att du har en god social förmåga."

 

Jag undrar lite hur mycket man måste gilla de där schemana. Jag har själv aldrig gjort något så jag vet inte hur roliga de kan vara. Är det så att man skrattar till? Går utställningsproducenten genom Nordiska muséets lokaler med ett leende lekande på läpparna de dagar han får göra ganttscheman, somnar han med en varm känsla i magen? Man kanske kan göra ett ganttschema för att beskriva olika faser i framväxten av ens gillande av scheman!

"2010-02-11 - [...] Finance & Legal, Göteborg
Erfaren Fin. Controller med start omg. sökes
Sekreterarjobb, Göteborg"

Jag funderar på att söka jobbet. Men det låter lite farligt det där som drabbade den förre gårdskarln:


Gårdskarln som varit på gården i sju år har nu fått nya utmaningar varför vi söker en person som kan göra allt från att mocka hästboxar till att byta glödlampor till att snickra staket till att skotta snö till att köra ärenden med mycket mera

Men tänk så roligt att ha ett jobb som kräver att man är stark.

Det är min bestämda åsikt.

Eftersom jag har svårt att kategorisera påsken har jag funderat på en grej. Grunden ligger i att ett högtidsfirande i sak är att på ett glatt vis avvika från vardagen. Alltså vårt julfirande innebär att vi avviker från höstens alla saltade sillar och torftiga tillbehör, vi ställer till med kalas. Vi tänder ljus för att tiden är mörk. Vi tar in en gran som är grön fastän det är vinter. Vi skapar kontrast mot hur det är s.a.s. Högtider ska vara något utöver det vanliga.

Nu är bondesamhället sedan länge svunnet och tiden är en annan. Vintern präglas inte längre av sträng kyla och ont om mat. Vi har i regel lika gott om mat hela året om. Det är inte heller så att vi står och sliter ganska få i skogen eller på åkern och i stort sett bara träffar familjen och någon till. Istället träffar vi dagligen mängder med människor varav många vill en något. De vill att man ska göra något, att man ska ha kontakt med dem, de vill prata eller på annat vis vara en del av ens omkrets. Även om man inte är populär har jag märkt att det alltid finns en massa saker man borde göra för någon annan. Det stressar på.

Och även om det är trevligt med folk och att ha å göra så blir det mycket. På samma vis hade det hårde knotandet i skogen sin tjusning men även sina problem. Vi behöver kontrasterna.

Därför funderar jag om man skulle kidnappa och omstrukturera sin påsk. Slänga konventionerna över ända, traditionen är ändå ett gift! Man kanske skulle fira påsken som ensamhetens tid. Alltså isolera sig fullkomligt och leva i lugnt lunk några dagar. Kanske hyra en stuga i skogen och gå runt där för sig själv. Inte ringa eller ha internet utan sitta vid fönstret och titta på småfåglar.

Det knyter dessutom an till varför vi firar påsk. Påpassligt nog hänger ju påskfirandet samman med två grejer ( det är bra om högtider gör det, tänk bara på jul så många anledningar vi har att fira det). Dels är det en vårfest och slutet av fastan, sedan är det också Jesus död. Nämnas bör även den judiska påsken.

Men vad gjorde Jesus sedan han förts till grottan? Ingenting, ett par dagar. Alltså på söndagen återuppstod han står det väl. Kollade någon det? Det kan ju vara möjligt att han bara satt för sig själv i mörkret hela lördagen. Tänk så mycket ståhej det var kring karln. Utan att fara ut på allt för bibelkritiska vatten tror jag man kan hävda att tiden i grottan är oviss.

Det är ju fint också att ge människorna en tid då de får vara ensamma. Alltså den självvalda ensamheten, den lyfter jag min flagga för. Att säga att man vill vara ensam är annars något som lätt misstolkas. Folk tar det personligt och dåligt på alla möjliga vis. De tradigt trångsynta människorna kan inte se att annat än humanitär individ-imperialism är önskvärt. Man ska springa på fester stup i kvarten och hålla på och umgås och vara social och allt vad det nu är.

Men jag tror det fina är att få välja. Att kunna känna att man får vara med sig själv ibland, utan omvärldens tryck på allt vad man ska göra och vilka man ska träffa. Men också att kunna vända sig till sina närmaste. Vi måste underlätta för alternativen.

Annars är det ju upplagt för att vi måste prestera för någon annan. Har vi jobb presterar vi för företaget och chefen, har vi inte det måste vi prestera för att få ett och tillgängliggöra oss för cheferna, om vi studerar måste prestera i sak utan att någon alls tjänar på det. Eller alltså i sak tjänar vi på det, plugg är i stort en egoistisk verksamhet. Det är ju svårt att visa att den med ett bättre betyg från universitetet gör sitt jobb bättre än den med ett sämre betyg. Sådant måste ju ha med kontexten att göra. På gymnasiet är det ju ännu värre eftersom så få där vet vad de vill göra med sina liv. Att plugga mycket är därför bara viktigt för individen. Men det intressanta är att det ändå läggs upp som om man gör det för läraren. Läraren säger åt en som en chef. Men istället för att ge chefen större vinst, som i ett företag, ger man bara läraren mer arbete.

Nu har jag kommit bort från ämnet. Men huvudsaken är att man är som anden i disneyfilmen "Poff till er tjänst", men tänk att få vara fri.

alltså det verkar skita sig med den rejäla pensionen så jag kan nog ta en medalj ändå. Om det fortfarande erbjuds.

MÄNNISKANS HEM

Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns.
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret,
varför älskar jag dem?
Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.

Som mediemänniska handlar det inte så mycket om att berätta saker utan om att hänvisa vidare. Internet fungerar så att man pekar på något som pekar vidare och vidare. En modeblogg måste exempelvis namedroppa märken. Helst ska den också hålla koll på andra modebloggares åsikter på liknande ämnen. Eller som Carsten Palmaer skriver i sin nusvenska ordlista:

"Analys -en, -er, tidningsartikel där  journalisten skriver av flera utländska tidningsartiklar istället för bara en"

Helst ska man länka och säga något eget helt kort. Bör nog inte vara längre än en statusuppdatering på facebook tror jag. Jag ska prova det här. Linnea skriver i sin språkblogg om låneorden och hur de åskådliggör språket. Bland annat tog hon upp exemplet schangtil eller gentil som det också stavas. Inte bara ett uppenbart och klumpigt överfört låneord utan också ett mycket fint sådant. För få saker är schangtila numera tycker jag. I vissångerskan Karin Juels version av Min soldat, ni vet någonstans i Sverige, populär med Ulla Billquist, sjunger hon en ytterligare vers som inte är med i den vanligare versionen. Den höjer faktiskt sången ett helt snäpp:

Men jag var nog för fordrande och han för schangtil.
Farväl alla tankar på villa och bil.
Nu stickar jag tjocka strumpor han ska få.
Och tankarna komma och gå.

Ack, förr fick han vara min passupp dagen lång,
men nu får jag blott ett litet vykort nån gång.
Men det gör detsamma för han
är min soldat, någonstans i Sverige.

En uppburen stjärna vid en scen förr han var.
Men nu ej ens stjärnor på sin krage han har.
Men det gör detsamma för han är min soldat, någonstans i Sverige.