Snabbt jagar stormen

En rolig sak i att förstå mer om kändiskretsen runt 30-40-talen är hur excentriska de är. Påfallande många har ganska grova egensinniga drag. Igår läste jag exempelvis om Edvard Perssons självbild. Tidigare visste jag ju att han inte var helt reko, det ser man ju på honom. Kloka killen Carl har dessutom berättat om sina antipatier mot Persson. Han hävdar att EP var en förhärdad drummel och hustrumisshandlare. Nåja, igår läste jag i Jan Richters biografi över karln om hur viktigt det hela tiden var för honom att vara omtyckt och sedd upp till. Han ville vara den godsinnade paugen som han spelade på film. Så han klarade helt enkelt inte av annat än att folk tyckte om honom. Han bjöd därför gärna när man var med honom för att verka frikostig. Men tiggarbrev och sådant som han fick mycket av (eftersom det också var viktigt för honom att synas förmögen) det fick inga gehör.

Idag har jag funderat på Karin Juel. Jag kan inte så mycket om henne, men diggar musiken. Hon verkar haft ett ganska vanligt liv. Men jag anar något i hennes äktenskap med Holger Dahlman. Vem var han egentligen? Han var fänrik och adelsman. De fick ett barn. Det var hennes första av tre äktenskap (hennes andra var också med en militär). Sonen adopterades någon gång av Stig Järrel, som var Juels tredje man. Efter Stig var hon ogift i sina 30 sista år. Nu är det här mysteriet inte tokigt så att klockorna stannar direkt. Men jag måste nog läsa en biografi över KJ. Jag anar oråd över den där Dahlman. Eller så dog han, men hon var ju med honom i mellankrigstiden.

Men det är roligare när folk har det pikanta inom sig. Som Åke Söderbloms självkritik, Zarahs tyska dragning, Karl Gerhards eventuella gossaktiga homosexualitet, i stort sett hela Ernst Rolfs gärning, Ulla Billquists självmord, Gösta Ekman d.ä. och dennes missbruk, m.fl.