Om schlagerns eventuella död
Jag är student i musikhistoria. Det innebär att jag läst om den europeiska konstmusikens historia fram till nu. Nu kan jag placera min Telemann i en kontext. Nu ska jag skriva en uppsats inom åren 1800 till nutid. Och jag väljer att skriva om schlager. Det är fel. Inte alls rätt tänkt tror jag. Men jag är ju något av en schlager-entusiast, så det får gå ändå.
Som genre tror jag att schlagern är död. Det är möjligt att den finns kvar som en blek och uttunnad bastard som någon gång om året kommer fram i vissa bidrag i en viss musiktävling, men jag är tveksam. I alla fall är jag av åsikten att schlagern är död. Och den dog i fruktansvärda plågor, skriandes i ett morfinrus som stegrar sig upp mot smärtan, för att sedan sjunka genom jorden, sex fot ned. Det kanske låter orimligt. Och visst kan man göra musik som låter som schlagern lät. Men frågan är om inte själva musiken är död. Modsen kan man jämföra med. Man kan inte vara mods idag, det går liksom inte. Som fenomen är modsen tidsbestämda. Sådan är nog också schlagern.
Det är ju alltid svårt med populärmusik eftersom det är en ickegenre mer än en genre. Alltså populärmusiken tilltalar genom att stöta bort så få som möjligt snarare än dra till sig så många den kan. Därför är det lite lurigt att genrebestämma den. I sig är det ofta svårt att säga vad rock, pop eller för all del schlager är.
Schlagern utmärker sig först och främst på sin kulturhistoriska bakgrund. Den stammar från Tyskland, som namnet antyder, och operetterna. Detta bergar för en sångtradition som i mycket är försvunnen. Det finns ett lite högtravande, teatralt uttryck i rösten. Det är välartikulerat och rent, tänk på magstödet. När långa Zara sjunger upp går inte en stavelse förlorad, eller hör på den storartade Sven-Olof. Även Ernst Rolf som saknar S-O Sandbergs röstresurser har den där tydligheten.
I efterkrigstiden kommer den amerikanska kulturimper... -influensen på riktigt. Och i sak är det inget ont i det. Det är inte sämre att vara influerad av jänkare än av tyskar. Subkulturellt har det naturligtvis funnits influenser som går längre tillbaka. man kan höra småroliga jazzlåtar på engelska inspelade i Sverige inte långt efter 1910-talet. Fast raspiga så det räcker är de. Men nu är det tal om en fundamental skillnad. Schlagern var som rocken bra på att influera genrer. Tango, jazz, visa, allt kunde gå ned bara man gjorde det lättlyssnat och rätt.
LIkadant är det med rocken. Bara man trycker till det ordentligt kan allt bli pannkaka liksom. I senaste Sonic skriver Tony Ernst om Final Fantasys nya platta Heartland: "Jag är säker på att man med stort skohorn också kan klämma in exempelvis mer av Bachs fugor och Telemanns kammarstycken i popen, men vem är betjänt av det?" En annan grej är att jag först mötte tonsättaren Liszt i ett par låtar där han rimmas på twist. Fyndiga de är musikerna.
Jag undviker 50-talet. Det är sorgligt. Jag tycker inte om det, en tragisk tid. Kort kan man säga att det blir allt mer amerikanska covers på svenska och så rena skojlåtar. Här börjar ju ESC, och jag skulle nog kalla Alice (Alice, ältade Alice) 1958 för schlager. Men tio år senare när Clas-Göran sjöng Det börjar verka kärlek banne mig är tilltalet i arten förändrat. Snygg är han i alla fall. Tjusig karl den den där C-G.
På 60-talet är i alla fall pop-rock ett faktum. Det är bra mycket mer Bobby Darin och The Supremes än Marlene Dietrich. Eftersom pop-rocken (jag varken orkar eller kan hålla isär de tu) särskiljer sig genom att vara för ungdomar, förmodligen också av ungdomar. Det är en utpräglad ungdomskultur av ej tidigare skådat slag, blir det också viktigt att det inte är för de äldre. Det finns från 50- och 60-talen rätt gott om låtar som förhärligar tonåren. She was only sixteen, happy birthday sweet sixteen, sixteen candles, osv.
Även den unga svenska popen gör det viktigt att säga att den är ung. Hör bara Mona Wessmans klämkäcka bit. Usch, jag lite svårt för sånt här. Åke Tråk. Fast kompet är rätt skönt. Mona Wessman har även gjort bitar som Fräsiga Fia och Hambostinta i kortkort. Låter lite mjukporrigt, men det är det inte. Sånt här gör ont i den del av mitt hierta som uppskattar svenskspråkig kultur. Ett till exempel på hur brottet betonas. Thore, Lill-Babs och dessa evinnerliga elguror. Hör deras röster, det är ganska vardagliga stämmor. Nu tycker jag inte helilla om det här heller. Siw Malmkvist har stil, och vilken toppendonna var inte Anita Lindblom. Men också med dessa var det mer som svenska Lesley Gore eller Little Peggy March.
Mm, ja. Allt som möjligtvis kan ha gått snett i den här musikhistoriska processen skyller jag på Stikkan Anderson.
Som genre tror jag att schlagern är död. Det är möjligt att den finns kvar som en blek och uttunnad bastard som någon gång om året kommer fram i vissa bidrag i en viss musiktävling, men jag är tveksam. I alla fall är jag av åsikten att schlagern är död. Och den dog i fruktansvärda plågor, skriandes i ett morfinrus som stegrar sig upp mot smärtan, för att sedan sjunka genom jorden, sex fot ned. Det kanske låter orimligt. Och visst kan man göra musik som låter som schlagern lät. Men frågan är om inte själva musiken är död. Modsen kan man jämföra med. Man kan inte vara mods idag, det går liksom inte. Som fenomen är modsen tidsbestämda. Sådan är nog också schlagern.
Det är ju alltid svårt med populärmusik eftersom det är en ickegenre mer än en genre. Alltså populärmusiken tilltalar genom att stöta bort så få som möjligt snarare än dra till sig så många den kan. Därför är det lite lurigt att genrebestämma den. I sig är det ofta svårt att säga vad rock, pop eller för all del schlager är.
Schlagern utmärker sig först och främst på sin kulturhistoriska bakgrund. Den stammar från Tyskland, som namnet antyder, och operetterna. Detta bergar för en sångtradition som i mycket är försvunnen. Det finns ett lite högtravande, teatralt uttryck i rösten. Det är välartikulerat och rent, tänk på magstödet. När långa Zara sjunger upp går inte en stavelse förlorad, eller hör på den storartade Sven-Olof. Även Ernst Rolf som saknar S-O Sandbergs röstresurser har den där tydligheten.
I efterkrigstiden kommer den amerikanska kulturimper... -influensen på riktigt. Och i sak är det inget ont i det. Det är inte sämre att vara influerad av jänkare än av tyskar. Subkulturellt har det naturligtvis funnits influenser som går längre tillbaka. man kan höra småroliga jazzlåtar på engelska inspelade i Sverige inte långt efter 1910-talet. Fast raspiga så det räcker är de. Men nu är det tal om en fundamental skillnad. Schlagern var som rocken bra på att influera genrer. Tango, jazz, visa, allt kunde gå ned bara man gjorde det lättlyssnat och rätt.
LIkadant är det med rocken. Bara man trycker till det ordentligt kan allt bli pannkaka liksom. I senaste Sonic skriver Tony Ernst om Final Fantasys nya platta Heartland: "Jag är säker på att man med stort skohorn också kan klämma in exempelvis mer av Bachs fugor och Telemanns kammarstycken i popen, men vem är betjänt av det?" En annan grej är att jag först mötte tonsättaren Liszt i ett par låtar där han rimmas på twist. Fyndiga de är musikerna.
Jag undviker 50-talet. Det är sorgligt. Jag tycker inte om det, en tragisk tid. Kort kan man säga att det blir allt mer amerikanska covers på svenska och så rena skojlåtar. Här börjar ju ESC, och jag skulle nog kalla Alice (Alice, ältade Alice) 1958 för schlager. Men tio år senare när Clas-Göran sjöng Det börjar verka kärlek banne mig är tilltalet i arten förändrat. Snygg är han i alla fall. Tjusig karl den den där C-G.
På 60-talet är i alla fall pop-rock ett faktum. Det är bra mycket mer Bobby Darin och The Supremes än Marlene Dietrich. Eftersom pop-rocken (jag varken orkar eller kan hålla isär de tu) särskiljer sig genom att vara för ungdomar, förmodligen också av ungdomar. Det är en utpräglad ungdomskultur av ej tidigare skådat slag, blir det också viktigt att det inte är för de äldre. Det finns från 50- och 60-talen rätt gott om låtar som förhärligar tonåren. She was only sixteen, happy birthday sweet sixteen, sixteen candles, osv.
Även den unga svenska popen gör det viktigt att säga att den är ung. Hör bara Mona Wessmans klämkäcka bit. Usch, jag lite svårt för sånt här. Åke Tråk. Fast kompet är rätt skönt. Mona Wessman har även gjort bitar som Fräsiga Fia och Hambostinta i kortkort. Låter lite mjukporrigt, men det är det inte. Sånt här gör ont i den del av mitt hierta som uppskattar svenskspråkig kultur. Ett till exempel på hur brottet betonas. Thore, Lill-Babs och dessa evinnerliga elguror. Hör deras röster, det är ganska vardagliga stämmor. Nu tycker jag inte helilla om det här heller. Siw Malmkvist har stil, och vilken toppendonna var inte Anita Lindblom. Men också med dessa var det mer som svenska Lesley Gore eller Little Peggy March.
Mm, ja. Allt som möjligtvis kan ha gått snett i den här musikhistoriska processen skyller jag på Stikkan Anderson.
Kommentarer
Trackback
