Kökshjälpsarbete

Jag har jobbvecka den här veckan, vilket innebär att jag är tre dagar hos min nation. Det tyckte jag kunde räcka. Och jag behöver de ringa slantar det kan ge - det ska gudarna veta. Jag vänder två gånger på varje kopek, som Brechts gamla moder sade. Hunger och fattigdom driver mig till nationen. Ack o ve. Skulle jag då inte kunna jobba där mycket mer, tjäna några fler små slantar och inte behöva känna detta armod? Jo, i teorin.

I praktiken är det någonting hos mig som säger nej. En ängslan jag har varje dag jag vet jag ska jobba senare. Detta har nu inte att göra med bekvämlighet eller lättja från min sida. Nej det är inte arbetet i sig som jag skyr. Det är känslan utav att aldrig duga. En mörk och orolig sådan som hemsöker mig med våldsam kraft.

Man vill ju bara duga. Och även om jag på en rationell nivå inser att jag överstiger den kompetens i ett kök man borde få för 30kr/h så vill det sig inte. Det är med tunga steg jag går dit, och med en känsla av befrielse jag går hem. Hur ofta tänker jag då inte på den gamla teubelåten:

Jag är fri jag har sonat mitt gräsliga brott

Nästa vecka ska jag söka riktiga jobb. Jag har tre stycken. Ett stort energibolag inom energibranschen, via Poolia. Riksantikvarieämbetet, vilket jag nog inte kommer få. Men det är ju roligt att söka jobb på Riksantikvarieämbetet, bara för att det låter så fint. Dessutom ett jobb för Vectura, som är någon slags vägbyggartjosan.

Jag har ömma fötter, det får jag av att jobba. Gnällspik är vad jag är. Så istället ska jag berätta om hur kontemplativ och fin min tillvaro är när jag slipper. Då sitter jag på Carolina Rediviva och läser mina böcker. Ibland tar jag en paus från mina skolböcker och plockar fram mystiska papper från ett ljusbeigt kuvert. När jag läst en smula bland dem fortsätter jag med kurslitteraturen. Och allt är mycket stilla och mycket gemytligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0