Snabbt jagar stormen

Jag brukar tänka ibland på Käbi Laretei, som var gift med Ingmar. Hon berättade i SvD om deras äktenskap i samband med att hon gav ut deras brev i bokform. Det var om hur det var att vara två starka och individuella konstnärssjälar som drevs från och till varandra i stormiga famntag. Bland annat berättade hon om hur de en gång stod på höjden av sin familjelycka. De hade ett nyfött barn (tror jag) och uppnådde det borgerliga lugnet. Då kom Ingo en dag till henne och bad henne läsa hans senaste manus, för hon var en bra läsare vill jag minnas. Och det var manuset till Tystnaden. När hon läst det blev hon så ledsen. För mitt i deras varmaste gemenskap skrev han ett manus om ett så skriande utanförskap, en sådan ensamhet.

Jag tror att det är en sedelärande historia på något vis.
Dert återkommer i tankevärlden.