Snabbt jagar stormen

Jag ska lära mig att svära. Det är en brist jag har i språket. Det har sina naturliga förklaringar. Men nu vill jag bli bra på det. Jag har omvärderat mina föräldrars syn på svordomar som något som tyder på povert ordförråd. I själva verket torde det vara tvärt om. Att inte kunna svära bra tyder på ett povert ordförråd. Det låter mycket mer logiskt. Visserligen är nog steget långt innan jag lär mig svära naturligt.

Min teori är att svordomar är ganska kul. Det gäller bara att blomma ut i dem, uppfinna språket medan man använder det.

Det finns en annan missuppfattning som är att svenskan inte är ett bra språk att svära på, eftersom vi inte har tillräckligt starka svordomar. Vi är pietistiska och fromma och så vidare. En svordoms styrka ligger ju inte i den bokstavliga betydelsen. Att fuck är en vanlig svordom skvallrar om att det härstammar från ett språk vars uttalare har tabubelagt sex. Fan berättar att vi varit kristna i Sverige. Bägge är bra svordomar eftersom de bara är en stavelse. Man kan ropa ut dem så lätt när något går snett. De ligger så lättsamt i munnen. En begåvad språkvetare kan säkert ta reda på om vi ändrat a-ljudet i fan till att mer likna det korta a-ljudet i fuck. Så är det bergis. I bondesverige drog man ut på sina aaa. För övrigt hoppas jag att man inte piper i svensk media när någon säger fan. Såna pip är sjukt larviga. Speciellt i amerikanska humorprogram där de svär som borstbindare. På Godmorgon världen pep det en gång i Mark Levengoods kåsseri. Han sa kyss mig i fittan, och det var för långt. Men P1 är nog inte hippest of the hipp.

I själva verket handlar det om hur man använder orden och vilken styrka man lägger i dem. Vill man svära profant gäller det bara att göra det med övertygelse.

Jag tror att det hela är en klassfråga. Medelklassen gillar inte svordomar och när samhällsprojektet uppmuntrar till klassgemenskap är medelklassen norm. Det är en lite lustig grej. Bygger man murar mellan människor berikas språket. Gemenskap innebär nivellering. Ska arbetarklassen någonsin bli stolt måste den lära sig att svära ordentligt. Fan och jävlar räcker liksom inte. Inte ens om man säger jag ska kuksuga din morsa har man nått upp till godkänt. Man talar om svordomar som ramsor, en lång ramsa svordomar. Det är inte många som kan hålla igång en sådan tirad i dessa dagar - det säger jag.

Även till synes harmlösa svordomar tjänar sitt syfte om man använder dem rätt. Säger man att någon är en pottsork kan nog det låta lite löjligt i sig. Ingen som blir topp tunnor rasande över att man kallar dem pottsork. Men jag ska öva så kanske det kan bli något utav det.

Jag håller på lite och resörchar för ett bloggprojekt jag tänkte ha i framtiden. En seriös historia av livscoatch-karaktär. Jag försöker ta reda på vad man ska göra för att egentligen bli läst. Ja mer än att vara narcisistisk tonårskvinna.

Dessutom försöker jag utröna huruvida liberalismen är vemodets fiende. Jag fastnar där hela tiden. Det är dess historielöshet och kulturförakt som gör det tror jag. Förnuftiga Lena Andersson har skrivit om det:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/hogerlycka-1.1027861


Wikipedia säger att för melankoli ska man uppnå tre av dessa kriterier:

• sänkt stämningsläge
• stämningsläget är lägst på morgonen
• tidigt uppvaknande
• rörelsemönstret är betydligt snabbare (vid agiterad depression) eller långsammare än normalt
• påtaglig aptitlöshet eller viktminskning
• uttalade skuldkänslor eller mindervärdeskänslor

Jag kommer upp i tre-fyra lite beroende på hur min dygnsrytm ser ut för tillfället. Men imorgon måste jag upp tidigt i alla fall.

Den bästa tv-programsidén är förstås att låta tre och en halv medelberusade vissångare snicksnacka runt ett bord. SÅ borde all underhållning se ut.