Som mediemänniska handlar det inte så mycket om att berätta saker utan om att hänvisa vidare. Internet fungerar så att man pekar på något som pekar vidare och vidare. En modeblogg måste exempelvis namedroppa märken. Helst ska den också hålla koll på andra modebloggares åsikter på liknande ämnen. Eller som Carsten Palmaer skriver i sin nusvenska ordlista:

"Analys -en, -er, tidningsartikel där  journalisten skriver av flera utländska tidningsartiklar istället för bara en"

Helst ska man länka och säga något eget helt kort. Bör nog inte vara längre än en statusuppdatering på facebook tror jag. Jag ska prova det här. Linnea skriver i sin språkblogg om låneorden och hur de åskådliggör språket. Bland annat tog hon upp exemplet schangtil eller gentil som det också stavas. Inte bara ett uppenbart och klumpigt överfört låneord utan också ett mycket fint sådant. För få saker är schangtila numera tycker jag. I vissångerskan Karin Juels version av Min soldat, ni vet någonstans i Sverige, populär med Ulla Billquist, sjunger hon en ytterligare vers som inte är med i den vanligare versionen. Den höjer faktiskt sången ett helt snäpp:

Men jag var nog för fordrande och han för schangtil.
Farväl alla tankar på villa och bil.
Nu stickar jag tjocka strumpor han ska få.
Och tankarna komma och gå.

Ack, förr fick han vara min passupp dagen lång,
men nu får jag blott ett litet vykort nån gång.
Men det gör detsamma för han
är min soldat, någonstans i Sverige.

En uppburen stjärna vid en scen förr han var.
Men nu ej ens stjärnor på sin krage han har.
Men det gör detsamma för han är min soldat, någonstans i Sverige.