Sommarpratarelåtare
Det är nya tider med nya löjligheter. Och möjligheten att göra en mer interaktiv sommarlåtslista.Och eftersom jag inte heller i år verkar bli inbjuden till att prata (även om det är tolv dagar kvar till presskonferensen vågar jag säga det) kan jag lista de låtar jag skulle haft. Och det är som vanligt. Ska man vara sommarpratare måste man lägga sig på den mer mainstreama sidan av sin smak. Folk vill ha det bekvämt och begripligt. Nu blir min lista dessutom spotifyanpassad. Hade det varit TV hade Andreas Johnson fått vara med bara för att han är så tjusig. Guu vilka smilgropar.
För övrigt är 2009 ett förväntansfullt musikår. Flera av mina artister släpper alster. Jarvis Cockers Further Complications var visserligen lite av en besvikelse. Inte lika lysande som Jarvis från 2006. Fortfarande inte dålig, men tråkigare. Perssons Pack släppte ju Öster om Heden också, riktigt juste som bäst. Sen jobbar både Sundström och Demian på nya skivor säger de. Heja!
1. Christina Kjellsson har också släppt skiva i år, hon är en av de bättre svenska textförfattarna jag vet. Hennes skiva håller int eheller riktigt tidigare klass. Flera av låtarna är sisådär. Men som bäst visar hon fortfarande framtårna. Jag köpte en äldre skiva av henne via ginza som jag hoppas ska komma snart. Kjellsson skulle vara representerad med Östersund. Egentligen inte för att det är nya skivans bästa (Morgon över stan är nog finast) utan för att det är bra drag och en sommarton i den. Lättsamt och lite kul. Hör man dessutom hur hon sjunger "med min glada hund" så får man en aning om precis hur jag tror en riktig sommarpratslåt bör vara.
2. Susannahs's Still Alive med The Kinks, de är så ypperligt charmerande att man inte vet var man ska ta vägen. Att det finns så mörka sträck i texten gör inget, för det är en lättsam och munter melodi.
3. Två små röda rosor med Anders Börje, såhär angenäma texter görs inte längre. Folk har blivit så koketta och liksom klämkäcka nuförtiden. Annat var det 1943, då hade man talang att antyda utan att skriva på näsan. Då kunde man.
4. I'm Living in Shame med Supremes. Den här ska jag sjunga för Lina någon gång. Fattigdom och disco, så bra att man får svårt att svälja och att inte ställa sig upp å bara danza danza! Motownsoul är på inga sätt coolt eller liksom överraskande, men ändå hjäla drag.
5. Norrrlåtar med Tankar i hatten. Vemod och sådär. Dragspel också, vi gillar dragspel, heja dragspel! Dragspelssolo! Jag skulle vilja ha en personlig hatt. Ska man ha en hatt ska man ha en som passar och som man har lite för mycket. Sådär så att den blir en sliten och inte helt fräsch del utav en. Jag ska hitta en hatt en dag att ha, en som jag kan gömma mina tankar i.
6. Billie Holiday - Eany Meany Miney Mo. Svängig jazz. Dansant och bra. Går hem! Bra med lite upptempo, bra med klarinetter.
7. Tar and Cement kniper sjundeplaceringen istället. Det blir roligare så. Fick jag av vännen Moa för ett tag sedan. Himmelskt fin, bättre än den svenska covern! Verdelle Smith sjunger.
8. Lars Demians livsepos på dryga fyra minuter, Man får vara glad att man inte är död. Det är som han säger i en lajvspelning av den på Youtube, vem har sagt att svenskar inte är depressivast. Jag brukar sjunga den för mig själv och tycka att den bekräftas om och om igen.
9. Leonard Cohen är egentligen lite tråkig att komma med, svårt att ha honom så särdeles personlig. Men man får förlåta lite opersonligt gillande av storartisterna också, dessutom gick ju Supremes igenom. Jag är la inte så underground och det skulle jag ju inte vara heller. Diamonds in the Mine är en av de sannaste sånger jag vet, tillsammans med den förra. Men jösses, jag måste hitta på en riktig må-bra-låt nu. Det här går inte an!
10. Blue, Blue Day kanske inte riktigt kan räknas till de glada sångerna, om man tänker på texten. Men det är en medryckande och munter melodi. Och Roy framför biten med bravur!
11. Men nu då! Japp, It's a Good Day är glad på riktigt. It's a good day to throw away your pills, vem har inte haft den känslan. Jag är för övrigt lite kär i Kay Starr. Sådär, nu har vi kommit in i den riktiga sommareuforin igen. Heja! Nu jobbar vi på med det här ett tag. Eller ja, utan att bli sentimentala (eller tvärt om egentligen) tar vi ett skutt över gölen till landet i öster:
12. Tapio Rautavaara med Emma. En riktig evergreen. Dyker up då och då. Perssons Pack har gjort en cover på den också. Packet är fina. Jag läste om den i Populärmusik från Vittula också. De ska spela på något kalas och de äldre är alldeles oroliga vad detta rockband nu ska dra till med. Men när de så spelar Emma blir de äldre lugna igen.
13. Micke Wiehe - Mannen. Ännu en 2009-årslåt, jag är up to date! Han är tung och gungig nuförtiden Wiehe, tyngre än mycket rock på något vis. På det där viset ett lågtryck kan vara tyngre än ett åskoväder. På många vis den modernaste låten. Han sjunger till och med om sajberspejs.
14. The Pries of Golden Hill, med Buffy Sainte Marie. Hennes senaste/sista skiva Coincidence and Likely Stories är vissa dagar den bästa skiva jag vet. Det är patos i så höga halter att man rätar på ryggen när man hör det. Men samtidigt så förtvivlat att man blir nästan rädd. Det är kärlek, gemensamhet och fördrivna indianer. Dessvärre inga dragspel.
15. Heaven Knows I'm Missing Him Now med Sandie Shaw. Lite på samma tema som Blue, Blue Day. Riktig energilåt med blåbetonad text. Jag kan inte höra den utan att sjunga med.
16. Euskefeurat med Euskefeurat. Ett band som liksom av princip ska med. Det vore helt enkelt fel utan. Dessutom vill jag stödja all utövning av dragspel och norrländska dialekter.
17. Ännu en nysläppt skiva. 17 Hippies är bra, trots sitt groteska namn. Lite balkanswing sådär, som man kan tänka sig. De ser dessutom mer ut som ett franskt-tyskt halvpopklezmer-band än som hippies, och nu har jag vänner som tycker sånt är nästan lika illa. Men jag gillart. Handklaver och klarinett ska de va, tjo å tjim å inget annat, som Olrog sjöng. Adieu är 17 Hippies bit. Ett fint avslut, om jag får säga det själv.
Om man har Spotify
För övrigt är 2009 ett förväntansfullt musikår. Flera av mina artister släpper alster. Jarvis Cockers Further Complications var visserligen lite av en besvikelse. Inte lika lysande som Jarvis från 2006. Fortfarande inte dålig, men tråkigare. Perssons Pack släppte ju Öster om Heden också, riktigt juste som bäst. Sen jobbar både Sundström och Demian på nya skivor säger de. Heja!
1. Christina Kjellsson har också släppt skiva i år, hon är en av de bättre svenska textförfattarna jag vet. Hennes skiva håller int eheller riktigt tidigare klass. Flera av låtarna är sisådär. Men som bäst visar hon fortfarande framtårna. Jag köpte en äldre skiva av henne via ginza som jag hoppas ska komma snart. Kjellsson skulle vara representerad med Östersund. Egentligen inte för att det är nya skivans bästa (Morgon över stan är nog finast) utan för att det är bra drag och en sommarton i den. Lättsamt och lite kul. Hör man dessutom hur hon sjunger "med min glada hund" så får man en aning om precis hur jag tror en riktig sommarpratslåt bör vara.
2. Susannahs's Still Alive med The Kinks, de är så ypperligt charmerande att man inte vet var man ska ta vägen. Att det finns så mörka sträck i texten gör inget, för det är en lättsam och munter melodi.
3. Två små röda rosor med Anders Börje, såhär angenäma texter görs inte längre. Folk har blivit så koketta och liksom klämkäcka nuförtiden. Annat var det 1943, då hade man talang att antyda utan att skriva på näsan. Då kunde man.
4. I'm Living in Shame med Supremes. Den här ska jag sjunga för Lina någon gång. Fattigdom och disco, så bra att man får svårt att svälja och att inte ställa sig upp å bara danza danza! Motownsoul är på inga sätt coolt eller liksom överraskande, men ändå hjäla drag.
5. Norrrlåtar med Tankar i hatten. Vemod och sådär. Dragspel också, vi gillar dragspel, heja dragspel! Dragspelssolo! Jag skulle vilja ha en personlig hatt. Ska man ha en hatt ska man ha en som passar och som man har lite för mycket. Sådär så att den blir en sliten och inte helt fräsch del utav en. Jag ska hitta en hatt en dag att ha, en som jag kan gömma mina tankar i.
6. Billie Holiday - Eany Meany Miney Mo. Svängig jazz. Dansant och bra. Går hem! Bra med lite upptempo, bra med klarinetter.
7. Tar and Cement kniper sjundeplaceringen istället. Det blir roligare så. Fick jag av vännen Moa för ett tag sedan. Himmelskt fin, bättre än den svenska covern! Verdelle Smith sjunger.
8. Lars Demians livsepos på dryga fyra minuter, Man får vara glad att man inte är död. Det är som han säger i en lajvspelning av den på Youtube, vem har sagt att svenskar inte är depressivast. Jag brukar sjunga den för mig själv och tycka att den bekräftas om och om igen.
9. Leonard Cohen är egentligen lite tråkig att komma med, svårt att ha honom så särdeles personlig. Men man får förlåta lite opersonligt gillande av storartisterna också, dessutom gick ju Supremes igenom. Jag är la inte så underground och det skulle jag ju inte vara heller. Diamonds in the Mine är en av de sannaste sånger jag vet, tillsammans med den förra. Men jösses, jag måste hitta på en riktig må-bra-låt nu. Det här går inte an!
10. Blue, Blue Day kanske inte riktigt kan räknas till de glada sångerna, om man tänker på texten. Men det är en medryckande och munter melodi. Och Roy framför biten med bravur!
11. Men nu då! Japp, It's a Good Day är glad på riktigt. It's a good day to throw away your pills, vem har inte haft den känslan. Jag är för övrigt lite kär i Kay Starr. Sådär, nu har vi kommit in i den riktiga sommareuforin igen. Heja! Nu jobbar vi på med det här ett tag. Eller ja, utan att bli sentimentala (eller tvärt om egentligen) tar vi ett skutt över gölen till landet i öster:
12. Tapio Rautavaara med Emma. En riktig evergreen. Dyker up då och då. Perssons Pack har gjort en cover på den också. Packet är fina. Jag läste om den i Populärmusik från Vittula också. De ska spela på något kalas och de äldre är alldeles oroliga vad detta rockband nu ska dra till med. Men när de så spelar Emma blir de äldre lugna igen.
13. Micke Wiehe - Mannen. Ännu en 2009-årslåt, jag är up to date! Han är tung och gungig nuförtiden Wiehe, tyngre än mycket rock på något vis. På det där viset ett lågtryck kan vara tyngre än ett åskoväder. På många vis den modernaste låten. Han sjunger till och med om sajberspejs.
14. The Pries of Golden Hill, med Buffy Sainte Marie. Hennes senaste/sista skiva Coincidence and Likely Stories är vissa dagar den bästa skiva jag vet. Det är patos i så höga halter att man rätar på ryggen när man hör det. Men samtidigt så förtvivlat att man blir nästan rädd. Det är kärlek, gemensamhet och fördrivna indianer. Dessvärre inga dragspel.
15. Heaven Knows I'm Missing Him Now med Sandie Shaw. Lite på samma tema som Blue, Blue Day. Riktig energilåt med blåbetonad text. Jag kan inte höra den utan att sjunga med.
16. Euskefeurat med Euskefeurat. Ett band som liksom av princip ska med. Det vore helt enkelt fel utan. Dessutom vill jag stödja all utövning av dragspel och norrländska dialekter.
17. Ännu en nysläppt skiva. 17 Hippies är bra, trots sitt groteska namn. Lite balkanswing sådär, som man kan tänka sig. De ser dessutom mer ut som ett franskt-tyskt halvpopklezmer-band än som hippies, och nu har jag vänner som tycker sånt är nästan lika illa. Men jag gillart. Handklaver och klarinett ska de va, tjo å tjim å inget annat, som Olrog sjöng. Adieu är 17 Hippies bit. Ett fint avslut, om jag får säga det själv.
Om man har Spotify
Kommentarer
Trackback
