Snabbt jagar stormen

Jag skriver om processorienterade organisationer, vilket inte är det roligaste. Så då och då faller jag över till att läsa insidan på DN.se. Det är lite speciellt med all missär som trängs där. Den är så stor och futtig på samma gång. Jag vill inte göra mig förmer (eller jo, det vill jag) men många gånger tycker jag att folk kan väl leva ensamma om de har så förbenat svårt att hålla sams. Heja ensamheten! Frihet, självständighet, ensam är stark! I alla fall bygger breven vanligtvis på problematiken "Jag kan inte acceptera min älskade som den är, hur ska jag förändra denne?"

Men gulligaste jag läst hittills är en som undrar hur de ska göra med sin femårige son. Han tycker nämligen om att gå i klänning. De är rädda att han blir mobbad när han börjar skolan. Det tycker jag är en fullt befogad rädsla hos honom. Och det förstår man ju att han diggar klänningar. De har ju en rörlighet som byxor och tröja saknar. Byxor är bra, men de stänger in. Barn som leker begränsas av sina byxor. I en luftig klänning kan man vara som en vind över sommarängarna.

Svaret modern får innehåller bland annat detta kloka råd:

"Lite är detta beroende av var ni bor – på en liten ort skulle det kunna innebära ren mobbning för honom, på Söder i Stockholm skulle kanske ingen bry sig."