Snabbt jagar stormen

Jag kom att tänka på den där barnvisan om fisken som hade influensa. Det var ju också en slags djurflunsa:

"Mitt i östersjöns mörka djup, simmar lilla sillen han var så sjuk. Han hade flunsan som han fått under isen, han kämpar tappert men kommer aldrig fram."


Mina föräldrar brukade sjunga den när jag var liten. Oerhört sorglig. Antagligen blev jag ledsen. Såhär i efterhand kan jag inte minnas behandlade alla deras barnsånger döden på ett eller annat vis. Kanske är det vad som bitit sig fast, eller en tanke, eller så ser vistraditionen ut sån. Det var den. Men ändå, jag undrar vad tanken bakom var egentligen. En sång om att klockan slog tio för eld och brand. En om en katt som låg och dog. Den minns jag mycket dåligt eftersom min bror aldrig ville höra den, det var för hemskt. Det var om en liten en som låg i diket och som man skulle peta på med en pinne så den inte frös ihjäl. Och lincolnvisan. Och Johanssons ko som var död. Och det var När månen vandrar, som också slutar med döden.

Alltså ärligt talat är delar av min personlighet lite väl lätta att härleda tillbaka till min barndom känner jag.




Apropå barn och död förresten.

Jag tror att konst ska försöka säga något. Konst som har något att berätta är finkultur för mig. Har man ingenting att säga är man per definition intetsägande. Och det låter värre än vad det är. Många stora konstnärer har gjort strålande karriärer utan att säga mig, som människa, särdeles mycket genom sina verk. På samma vis ska man nog inte prata så mycket om man inte har något att säga. Det är därför Moliere är roligare än Shakespear nuförtiden. För att M:s humor fortfarande har något att säga oss.

Konst för konstens eller underhållningens skull ska man visst inte se ned på. Men man måste vara medveten om att det är yta och skval. Sen kan det vara mer och mindre pretentiöst för det. Sen kan det man säger vara olika, det behöver inte vara plakatpolitik. Plakatpolitik tycks stå sig hemskt dåligt i kulturella sammanhang. Hur glömd är inte Ture Nerman idag? Ganska glömd i alla fall.

Sen tror jag också på den konstnärliga självreflektionen. Jag tror det är viktigt att medvetandegöra sig själv om vad det är man sysslar med, vems ärenden man går. Egentligen ska man tänka så även om andra saker än konsten. Mne det är roligare att snacka om konsten. Att se sig själv i sin position tror jag på. De tär för att konsten är viktig. Den kan ge oss verktyg att förstå vår omvärld och varandra, insikter, tankar och perspektiv.

Äsch, jag trampar vatten för att slippa skriva hemtenta.

Kvinnan från spotifyreklamen avbröt just Jill Jonssons egna reklam. Hon blir allt mer framfusig.

Jag ska tänka på landsbygden idag. Jag har hört om det på radion och det var väldigt spännande. Det var på Tendens i P1, om hur vår bild av dem som väljer att stanna kvar där de kommer ifrån. Det finns attityder kopplade till ämnet. Folk som stannar betraktas lätt för sådana som inte så mycket valt att stanna utan som håglöst blivit kvar mera. Det finns en förväntning på att unga ska vilja bege sig av efter skolan. Inte bara ska man utbilda sig; man ska även resa runt och se världen.

En kvinna på programmet som forskat på det menade att det var en bild som stammade från framför allt kvinnor ur medelklassen. Flickor med fint utbildade föräldrar som skulle in till storstan.

Men också media reproducerade en bild av där allt som inte är storstaden verkligen är periferi. Som någon slags provinsiell samlingsplats för idyller och arbetslöshet tecknas landet utanför storstäderna.

Dammit. Open Office lade ner, mitt framför ögonen på mig. Den fina novell jag nästan skrivit klart är nu helt borta. Surt är vad det är.

Mina noveller är lite speciella eftersom ingen läser dem. Speciellt inte när OO faller samman. Men ändå. Också de som är klara läggs undan i en mapp och ses aldrig över. Kanske som skrivövningar, som träning på någonting annat.

Eller swå är det mest så att ingen frågar efter dem och att det därför inte finns någon anledning att visa upp dem.

Arla i morgonstunden gav jag mig av. Långt innan solen visade sig (eller skulle ha visat sig om det inte varit så molnigt). Jag tog bussen till Västerås och bytte till tåget till Örebro. Värsta resan. Hur ofta är jag i Örebro? Sällan! Jag hade termos med te, så det var en riktig utflykt. Tet var nödvändigt med tanke på hur lite jag hunnit sova om natten. Så där satt jag och väntade i två timmar på stationen i Örebro.

Jag skulle på en arbetsintervju nämligen.

Jag har på senare tid märkt hur körigt det är med mina studier. Och jag vet inte riktigt vad det är som gör det egentligen. Kanske att det är såmycket annat också. Eller att jag inte helt förstår. Lite som att studera ett naturvetenskapligt ämne tänker jag. För min egen skull ska jag rada upp vad jag har att göra. Så kan jag titta på det ibland och förundras. Det är musikhistorien som trilskas. Jag upptäckte nyligen att de inte alls räknat fcrån början av september i sin beräkning av vilken vecka man ska tenta. Så tentan var för flera veckor sedan. Den är lite konstig hemsidan man tittar på (det är en distanskurs). Schemat saknar datum; där står bara studievecka. Så man får räkna själv. Kursen har tre examinationer. En liten uppsats och två tentor. Vad som dessvärre inte riktigt framgår är om det är för hela 15-poängskursen eller för halva bara. Det senare vore sjukt mycket. Det första vore rimligt men märkligt. För då skulle sluttentamen vara 30/10, och då är det ju inte den halvfart det står att det ska vara. Lurigt är vad det är. Även om det löser sig.
Nå, vad jag ska göra nu:

- Jag ska skriva en artikel till arkivet där jag gjorde mitt x-jobb, om mitt x-jobb.
- Skriva uppsats om romsk kultur, på 12-15 sidor
- Läsa artiklar till varje veckas romska kulturlektion
- Skriva en uppsats om musik, på 5-10 sidor
- Två musikhistorietentor
- Söka jobb (jag ska på intervju på fredag i Örebro)
- Återuppta min nedlagda etnologi från förra året
- Dessutom måste jag läsa dikter också, annars vill jag inte vara med.

Men jag har en plan. Jag har kommit på att manbehöver ta 22.5 poäng per termin. Så då har jag en liten buffert att jobba med. Planen är ju att jag tar 37.5. Musikhistorien är det enda som är svårt. Jag kan inte alls och det är mycket möjligt att det kommer gå dåligt för mig. Min misstanke är att jag nog borde varit bättre på teoretisk musik när jag började. Men jag får göra mitt bästa. Jag tror jag ska lägga om och läsa det jag tycker verkar mest givande. Synd, jag hade ambitionen att läsa allt. Men det tar sån tid.

Så fruktansvärt mycket är nu inte det här. Jag bara ältar. Men jag antar att vilsenhet och viss skoltrötthet gör sitt också.

Jag håller på och skriver en självdeklaration till en stipendieansökan jag tänkte göra. Bökigt är vad det är. Saken är ju den att mina inkomster det senaste åren håller sig på en mycket blygsam nivå. Speciellt om man räknar bort studielånen. Jag försökte kolla upp via skatteverket, men det gick inte.

Hawkeye är en superhjälte från serieförlaget Marvel. Det här är en liten redogörelse från superhjältetidningsvärlden. Den var jag mycket engagerad i som barn och ungdom.

Marvel och DC (det andra stora amerikanska serieförlaget) har sedan länge konkurerat. De har försökt att komma på egna idéer, och de har stulit varandras. Sådär sött och kärvänligt som oligoopol lätt blir. DC är de som har Läderlappen och Stålmannen. Intrycket jag fått är att de har haft idéer som är mer far out. Marvel har hållit sig mer sansade och coola. Det är därför Superdickery främst berör DC. De är liksom mer corny. Men det känns även som att de tar hand om sina hjältar bättre. Jag har fått intrycket av att de inte lämnar dem vind för våg lika mycket.

Både DC och Marvel har superhjältegrupper, där de främsta, starkaste och rättrådigaste hjältarna är med. Dessa dras med ett ständigt närvarande problem. I DC:s Justice League är det som mest tydligt, och många avsnitt handlar om att just förklara och överbrygga det där problemet. JL består typ av Stålmannen, Gröna Lyktan, Mirakelkvinnan, Batman, Gröna pilen och några fler. Det varierar. Problemet är att motivera att steget i krafter är så långt mellan Stålmannen och Batman. S kan göra vad som helst, det finns liksom inga proportioner. Och då har DC lagt ned mycket på att berätta och berättiga om de kraftlösas nytta. Gröna Pilen vars grej var att vara bågskytt fick till och med egna karaktärsdrag. Han och Gröna Lyktan hade en påkostad miniserie på 70-talet där de åkte runt i Amerika och fick vittna om de sociala oroligheterna och verkliga samhällsproblemen. Bra serier. Någon i DC trodde på Gröna Pilen.

Marvels motsvarighet till JL heter Avengers. Där finns visserligen inte stålmannenstarka typer med, men glappen är ändå ganska stora. Motsvarigheten till Gröna Pilen heter där Hawkeye. Han är också bågskytt. Det är hans grej. Men aldrig läste jag något berättigande om honom, aldrig fick jag det förklarat varför han skulle vara med. Han hade aldrig några särdrag eller så alls. Man kan säga att han stod sig slätt i jämförelse med de andra hjältarna i laget.

På 80-talet hade Marvel en miniserie där alla seriens största hjältar och skurkar slogs mot varandra i vad som kallades Secret Wars. Och dit släpades stackars Hawkeye med. Hans insats var att Iron Man, som har en mekanisk rustning med diverse vapen, tog hans högteknologiska pilar för att laga rustningen med. Så då måste Hawkeye tälja nya, i trä då. Så även om man är en undermåtta på de allra flesta vis är man ändå aldrig riktigt lika mindervärdig som Hawkeye.

Jag kom på hur det måste vara! Det är bergis så få som tror på honom, och en dag slutade han tro på dem också. Han liksom missade att det finns olika sätt att inte tro på någon.

Edit: Nu när jag tittade i bloggen fanns där en reklam för WWF fylld av en massa orangutanger. Jag vill bara intyga att jag inte har någonting med den att göra. Och eventuella likheter med något jag skrivit om är bara slump

Jag tycker synd om Göran Hägglund. Han verkar så vilsen och förvirrad. Han förstår sig inte på nutiden tror jag. Eller vad det nu är. Stackars Hägglund.

Jag har hans debattartikel på toaletten, och brukar läsa ett stycke ibland och tycka synd om karln.

Visst förstår jag att han inte begriper genus och nutida konst. Det hade ajg nog aldrig riktigt väntat mig heller. KD och genus känns lite olika håll sådär. Att han är konservativ hänger ju samman med vilket parti han tillhör.

Men som exempel på hur den radikala eliten kidnappat debatten tar han något Claes Borgström en gång sa, och något Yvonne Ruwaida föreslagit. Hur tänker egentligen Hägglund då? Har han så dåligt självförtroende? Det här är liksom ingen kritik av Hägglund, det tycer jag inte behövs. Alla vettiga förstår väl att karln är farlig och kulturfientlig. Men hur tänker egentligen en socialminister som ser en före detta Jämo och en miljöpartist som "den nya överheten". Visst att han inte har något att säga till om i regeringen. Men han är väl inte direkt en tystad trasproletär på sin plats där på helsidan i DN.

Hägglund brukar hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden.
Där talas om skolan, de äldre, jobbet, hushållskassan, tid för varandra.
Hur Hägglund vet detta vill jag inte ens tänka på. Men det går väl om man avlyssnar på gräsrötterna.
Den offentliga debatten, tycker Hägglund, berör inte dessa frågor.
Här tycker jag han bara är korkad. Så det ska jag inte beröra. Kanske är Hägglund skrämd och tänker sig att Yvonne Ruwaida ska ta ifrån alla vanliga människors rätt att ta det lugnt och gå på loppmarknad om sommaren.

"Ytterst handlar detta om att folk [dvs. verklighetens folk] har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga"

Hur Ruwaida, Borgström, Sahlin eller vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst skulle besvära dessa verkliga människor vid sitt köksbord det framgår inte riktigt.

Men mest spännande är ändå att Hägglund kallar dessa köksbordssvenssons för verklighetens människor. Hans omvärld måste te sig fullkomligt surrealistisk. Verklighetens folk är de par där vid bordet som arbetar hederligt och sätter politiken i andra hand. Det är således inte bara barn som är ett främmande folk.

Overklighetens folkslag består även av:
Studenter
arbetslösa
sjukskrivna
ensamstående
folk med matbord i vardagsrummet
pensionärer
politiker
ohederligt arbetande
alla som på något vis lever ett ovanligt liv
m.fl.

Det måste vara bra besynnerligt, allt detta overkliga. Och det här är inget argument emot honom. Hade jag velat vara emot hade jag sagt något om att det väl är bra om tidningarna handlar om konst och politik då så att de vanliga människorna får sin frid som de nu vill ha. Att vilja sitta med dem vid matbordet måste ju vara det rakt motsatta. Nej, det här är ett sätt att förstå den oro Hägglund måste leva med. Alla dessa som inte passar in i verklighetens folk. Det måste ju vara lite som den där mannen som mördade människor i tunnelbanan med hjälp av ett spett, eftersom han såg att de var troll. Håll Göran Hägglund borta från järnspätt, det är allt jag vill få ut!

Idag förnyade jag min topp-50-roman-lista för att se vad som kommit till och fallit bort sedan sist. Det var ett och ett halvt år sedan, så lite hade det allt rört på sig. Men det slog mig hur tråkig den var. När man plockat bort nobelpristagarna och de svenska kanonförfattarna var det bara fåtalet kvar. Att ha en klassisk litteratursmak är inte fett coolt.

Jag skulle vilja ha en säregen smak men fastnar i en fåra. Attans bananer. Jag får jobba på det. Läsa lite mer pikanta författare. Där finns säkerligen det blankaste guldet att finna!

Jag hittade en guid till arbetssökande jag skrev på internet 2006. Såhär tre år senare måste jag säga att jag trots att jag har viktiga poänger förminskar vägen "alkohol och antidepressiva" lite väl mycket.


*Lev några dagar i fred och frid i glad ovetandeskap om arbetslöshetens våndor.
*Skriv in dig på arbetsförmedlingen, behöv gå på ungdomsträffar de har gemensamt där de berättar om alla åtgärder du kan få gå på.
*Tänk att du minsan kan få ett jobb för egen maskin.
*Gör inget fast du vet att du borde, må dåligt över detta.
*Ta dig samman och tänk på en massa jobb du skulle kunna få
*Gå i bitar när du inser att hälften av platserna inte vill ha dig och andra hälften inte går att få tag på eller lovar att lämna besked senare. Dvs inte alls.
*Ring till kommunen. Bollas omkring mellan ovilliga ansvariga som skickar dig åt nya människor som är på möte eller fikarast. För de ansvariga är alltid och fikar första gången man ringer till dem.
*Lägg dig ner i din dusch och öva på primalskrik och ångest emedan duschen sprutar kallt vatten.
*Sitt flera dagar och titta ut genom köksfönstret eller följ hålen i väggarna.
*Fundera på vidareutbildning eller Bingolotto eller att råna en bank
*Tänk att du vill ägna dig åt skapande verksamhet istället
*Orka inte engagera dig
*Titta på sinnesslöa teveprogram och börja följa Pussel slaviskt. Längta tills Våra värsta år börjar.
*Drick alkohol för att glömma och fly bort
*Gå med på att ta ett kommunalt program för typ inga pengar i timmen med hårt jobb och tveksamt ansvar. Lev i halvlycklig dvala undan från arbetslösheten så länge det varar.
*Bli arbetslös igen
*Börja göra ångestfigurer i papier maché
*Läs Vredens druvor och känn dig träffad
*Ockupera Blå Hallen
*Kräv fred i Gaza och demokrati i valfritt afrikanskt land
*Tala inför FN
*Spela rockkonsert framför galna fans
*Åk till månen, titta ner och tyck att världen är allt bra världslig ändå.

Jag var på arbetsintervju idag. Det är jag inte så ofta. När jag tänker efter går nog mina regelrätta arbetsintervjuer att räkna på min ena hand. Så nu har jag varit spak i flera timmar. jag var inte alls så världsvan som jag läst om att man borde vara. Jag mumlade fram mina ogenomtänkta svar. Så nu har jag inte direkt någon större tro på det här. Jag försöker i alla fall. Mina intervjuare (intervjöer?) var snälla, det är väl på grund av dem jag har lite hopp. De var förvånade över min byråkratiska barndom. Jag kunde inte riktigt förklara omständigheterna bakom att jag varit bokhållare, sekreterare och kassör i fältbiologerna.

Men av nio sökande skulle de ha intervjuer med fem. Så jag hamnade i alla fall i övre kanten.

Jag undrar vad barnaugust skulle sagt om han fick veta att han snarvuxna jag sökte jobb hos skatteverket. Besviken hade han blivit, det är då ett som är säkert.

Annars kände jag mig mest som Johan Reborg i Fyra nyanser av brunt.

"Ända sen jag såg Blåsningen med Robert Redford och Paul Newman, ända sedan dess har jag velat bli bankir med såndär skärmmössa och ärmskydd"

(Det går troll i bloggar som mal i siden!)

Jag ska förklara Maja!
Tanken började med att min artist Lars Demian inte har någon kontaktadress eller slikt på sin hemsida. Nu var det så att han live sjunger en text på en låt som på skiva bara finns instrumentalt. Med tiden glömde jag nästan all text och tänkte mejla och fråga hur den går. Men se det gick ju inte.

Hade man myspace däremot kunde man ju blivit vän till honom och skrivit på hans vägg, på hans myspacesida. Säkert hade han inte kollat och svarat på det. Men det var en chans så god som någon. Men ska man ha ett myspacekonto, tänkte jag, borde man ha musik på den. Annars blir det som meningslöst. Därför tänkte jag att man borde göra ett par-tre låtar som man spelar in och har som sin musikkarriär.

Och det tar nog år och dag för en annan att göra bara så få låtar. Man ska komma på text och melodi, man ska kunna spela, man ska ha inspelningsutrustning osv. Så det hade jag kunnat jobba på ett bra tag. Tid har jag ju. Lasse är inte mycket mer än 50, så han lever nog ett par år till.

Om man gör ambitionen till ett projekt kanske. Då blir det säkerligen lättare att hantera. Men drömmar och ambitioner är sköra saker. Förra gången jag hade något som började gro åt ett liknande håll (ett myspacekonto var det), vart jag raskt nedtryckt i skorna igen. Så jag ska nog tiga mer än jag talar. I alla fall förrän jag kommit någon vart.

Man borde ha en ambition. Jag känner det, en dröm eller ett mål av något slag. I själva verket kan jag inte minnas att jag haft särdeles många alls. Men jag tror jag börjar bli mogen för drömmar nu. Jag undrar vad jag skulle kunna drömma om.

I exempel om hur man skriver i brev beroende på mottagare står ett exempel på någon som söker jobb. Såhär ska jag också skriva i mitt personliga brev, så kanske jag får något:

Härmed får jag vördsamt anmäla mig som sökande till den i gårdagens nummer av Svenska Dagbladet annonserade platsen som korrespondent i Edert företag.
Efter avlagd realexamen har jag genomgått den tvååriga kursen vid Göteborgs handelsinstitut. Jag hade därefter två års anställning som kontorist vid AB konstläderindustri i Jönköping, där jag sysselsattes med allmänna kontorsgöromål. Sedan jag fullgjort min värnplikt, har jag nu inemot tre år varit anställd vid AB Gasbetong i Skövde såsom stenograf och korrespondent. Vid sidan därav har jag genom studier och resor sökt förkovra mina språkkunskaper.
Jag medsänder avskrifter av mina betyg och referat för övrigt till min nuvarande chef.
Om jag skulle komma i åtanke kan jag tillträda platsen den 1 april.



Görsnyggt! Som poesi!